St Patricks day, igen

Jag har en förmåga att gå med på att göra jobbiga och krävande saker om de bara ligger tillräckligt långt fram i tiden. Det är som om det är ofarligt att tacka ja då, som om det man gått med på att göra ligger så långt bort att man aldrig kommer dit. Saker och tings genomförbarhet är proportionellt mot avståndet i tid.

I måndags plingade det till i mobilen (det gör inte det så ofta i min mobil). Det var en påminnelse om att min ambition ofta är mycket större än mitt förstånd. Om den är större än min förmåga återstår att se. Den andra april så ska jag hålla ett föredrag om Irland på CLAVIS. Egentligen skulle jag ha hållit det på St Patricks day men det var mitt i mina två veckor av att inte göra någonting, så föredraget flyttades fram. Just nu känns det som om vi inte flyttade fram det tillräckligt, 2016 hade känts bättre. Problemet är att tillräckligt långt fram i tiden inte finns när det gäller den här typen av saker, de kommer alltid ikapp en.

Jag kanske borde tydliggöra en sak. Det var jag som tog kontakt med CLAVIS och frågade om jag fick hålla föredraget. Det här är alltså ännu mer självförvållat än min gipsade vänsterarm. Varför jag gör så här? Jag vet inte riktigt men min terapeut säger att det har att göra med att jag håller på att bli friskare och vill känna om ”vingarna bär”.

Det som gäller nu är att jag måste sätta mig ner och jobba med föredraget. Det är det enda som kan ge mig en känsla av att ha kontroll över situationen. Innan jag blev sjuk var det här min bästa ”gren” – att ta tag i saker, få nåt gjort. Nu vill jag mest gömma mig bakom en massa ”ska bara”. Jag har aldrig förstått det där med att ”tentastäda”, inte förrän nu.

Nu gäller det att leta rätt på mina gamla ”vänner” Struktur och Disciplin. Hittar jag bara dem så skriver föredraget sig själv sen. Torsdag eftermiddag och fredag är helt tomma i min almanacka, så planen är att börja leta i morgon och ha hittat dem tills på fredag.

Både igår och idag har jag fått frågan om orsaken till min gipsade arm har varit att jag åkt skateboard. Jag har blivit glatt överraskad av frågan. Jag ser inte mig själv som en skejtartyp. För mig är skejtare betydligt yngre, coolare och mer avspända än vad jag är. De klär sig oftast inte heller som jag gör, men även små spår av skejtare i mig ser jag som nåt positivt.