Hur svårt kan det vara?

Jag började må både psykiskt och fysiskt dåligt på praktiken i går eftermiddag. När jag kom hem så skulle jag därför ta Theralen och Oxascand, då upptäckte jag att jag, återigen, missat att ta morgonmedicinen. Att det ska vara så svårt att komma ihåg den? Även fast klockan var 16 så tog jag morgonmedicinen (skiljer inte så mycket från kvällsmedicinen) men det kändes ändå som att jag hamnat i fritt fall. Jag mådde dåligt hela kvällen och gick och la mig vid 19.30.

Jag behövde tydligen sova eftersom jag inte vaknade förrän 06.30 (en timme senare än tänkt). Hästarna fick sen frukost idag men de verkade inte tycka att det var så farligt. När jag gick ut till stallet i morse så var det minus 9 grader, i Halland är det kallt. För värmen och trivselns skull så har vi eldat i både vedpannan och kakelugnen idag. När man tittar på röken så ser man var det är bäst förbränning, pannan vinner överlägset.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att det blivit kallt innebar att jag tog fram vinterattiraljerna till dagens löppass. Den mössan har jag sprungit många mil i, idag så blev det inte en hel mil (hälsenan håller inte riktigt för det) men väl en 7-8 kilometer.

En av våra bästa kompisar hälsade på idag. Hon och hustrun var ute och red, båda red barbacka för värmens skull. Jag blir väldigt glad varje gång min fru kommer ut och rider eftersom jag märker hur bra hon mår av det. Det är precis som med hennes dans, fast jag tror dansen är ännu viktigare än ridningen.

Idag så började jag fundera på veden för nästa säsong. Det är ett säkert sätt för mig att få en ångestattack. Vi kommer att köpa färdigkluven ved i år också men det ligger flera vindfällen i skogen som jag borde ta hand om. När de röjde sly förra året så fällde de också en hel del små träd som jag också borde ta till vara. Jag måste försöka komma ut i skogen ett par dagar de närmaste veckorna.

Nåt annat som gav mig ångest idag var STIL i P1. STIL-redaktionen brukar ju annars ge mig både glädje och kunskap men inte idag. Deras senaste program är en tillbakablick på 2015 och de använde en del av sitt program om modebloggare, d.v.s. det jag var med i. De använde dock inte inslaget med mig och det blir i min värld till ett misslyckande för mig. Det handlar inte om att jag tycker att jag, och inslaget, är så oerhört bra att vi borde uppmärksammas igen utan det handlar om att jag har en skev syn på vad som är tillräckligt bra. Nånstans, nån gång i livet har jag lagt mig till med ett synsätt, en känsla, som säger att jag och mina prestationer inte är tillräckligt bra om jag inte är bäst. Det är inte hybris men det är att lägga ribban väldigt högt och se till att jag blir besviken och känner mig misslyckad större delen av tiden.

Mitt känsloresonemang går ungefär så här ”Var inte inslaget med mig så bra att de ville sända det igen så var det inte tillräckligt bra, det var förmodligen ganska kasst. De på STIL har förmodligen kollat min blogg under hösten och insett att det är väldigt få som följer den och att den inte är värd att uppmärksammas. Den handlar bara om ett psykfall som försöker övertyga sig och sin omgivning om att han kan skriva och klä sig snyggt, när det är uppenbart att han inte kan endera”. De tankarna är väldigt dömande och är en form av mentalt självskadebeteende som jag håller på med.

Om jag försöker stanna upp och tänka logiskt så kan jag tycka att jag istället borde vara jättenöjd med att jag trots allt fick vara med i ett av P1:s populäraste program. Tyvärr kan jag inte få logiken att tränga undan känslorna. Jag skulle må oerhört mycket bättre om jag kunde ta till mig de tankarna, att betrakta glaset som halvfullt istället för halvtomt.