Idiot nr 59

I går fick jag anledning att, för första gången på säkert tio år, bläddra igenom mina gamla dagböcker (1982-1995). Det jag letade efter var namnet på den pittoreska by i nordvästra Spanien där jag tillbringade några minnesvärda dagar under en tågluff 1989. Jag hittade namnet på byn, Laxe, och har vidarebefordrat det till en kompis som snart ska resa till den delen av Spanien. När jag bläddrade i dagböckerna så kände jag att de var för värdefulla, för fyllda med minnen, för att jag ska våga ha dem liggandes hemma (särskilt som jag saknar foton från flera av de resor som jag gjorde under den perioden) så idag har jag låst in dem i bankfacket.

I natt sov jag utan hjälp av tabletter men det var tyvärr en väldigt orolig sömn. Jag vaknade av illamående flera gånger och jag mådde också väldigt dåligt när jag klev upp vid 05.30. Jag tog Theralen och Oxascand mot illamåendet och det hjälpte men som vanligt blev jag väldigt trött av den blandningen. När jag åkte till praktiken så tror jag inte att bussen hunnit ut ur Getinge innan jag somnat.

Morgonens höjdpunkt var den kopp kaffe jag fick när jag kom till praktiken. Jag hade hoppat över morgonkaffet hemma för att kunna dricka halva dagsransonen på praktiken. Min neddragning av kaffekonsumtionen går bra när jag kan hålla mig sysselsatt men är jag bara hemma och dräller (bloggar, surfar, syr eller ser på film) så saknar jag kaffet. Nån dag testade jag med te (en gång i tiden var jag storkonsument av te), det gjorde visserligen att jag hade en mugg att ”fippla” med men jag märkte att jag inte fick samma ”kick” som av kaffet.

I dag så klarade jag mig inte på bara en kopp kaffe på förmiddagen. Vid 11-tiden så var jag fruktansvärt trött och jag gjorde fel på fel i den statistik jag jobbade med. Jag var därför tvungen att gå och hämta mer kaffe och två knäckemackor med ost för att piggna till lite.

Efter praktiken och besöket i bankfacket så gick jag och köpte mig två smörrebröd till lunch. Jag köpte gårdagens som var lite billigare (och saftigare) och tog med dem till Psykiatriska Öppenvården och åt dem medan jag väntade på att det skulle bli dags för min terapi. Jag var vid psyk i god tid så efter att jag hade ätit så satt jag i väntrummet och läste tidskrifter. När jag suttit där ett bra tag, typ 50 minuter, så strök jag mig över ansiktet och kände att jag hade nåt i pannan. Det var den lapp som suttit i min hatt och angett storleken på hatten. Jag hade alltså suttit i väntrummet i närmare en timme med siffrorna 59 i pannan utan att nån sagt nåt. Jag kände mig som en idiot, idiot nummer 59.