Jag märker att jag har eldat på barnens klädintresse genom att köpen av bootsen till dem, den sista tiden har de pratat mycket mer om kläder än de brukar. Nu är ju inte det negativt i sig och jag tror inte att jag tvingar på dem ett klädintresse, bara inspirerar dem lite. Vi pratar mycket här hemma om vikten att vara sig själv, inklusive att klä sig på ett sätt som känns bra (det är mitt standardsvar när ungarna frågar varför jag inte klär mig som de andra papporna).
I går fick de varsin halmhatt inför sommarsäsongen, en smalbrättad och en mer bredbrättad.
Sexåringen hade den bredbrättade modellen här hemma i går medan åttaåringen
tog den, och sina svarta cowboystövlar, till skolan idag. Jag kan bli lite avundsjuk på honom när han går till skolan i boots och hatt. Jag har, inser jag nu, haft en dragning till hattar hela livet men jag har aldrig riktigt vågat ta steget ut och använda hatt i vardagen. Jag kan önska att den åttaårige Johan hade vågat gå till skolan i boots och hatt, lusten att göra det fanns ju där (i varje fall vad det gäller hatt).
Bootsen som blev omklackade är hemma igen. Klackningarna blev verkligen bra, både på mina och sonens stövlar.
Det är faktiskt svårt att se att den uppbyggnad som skomakaren var tvungen att göra på åttaåringens stövlar (den syns tydligare på fotot än i verkligheten). Efter lite påpekningar så försöker sonen nu att gå i bootsen utan att släpa klackarna i marken, så förhoppningsvis håller de nya klackarna ett tag.
Det finns en serie på UR-Play om en vintagebutik, ”The way we wore”, i Los Angeles, en butik där de säljer dyra och glamorösa vintagekläder.
I dag såg jag ett avsnitt där butiksägarinnan åkte på en inköpsresa till mindre vintagebutiker. Jag kände verkligen igen mig i hur hon beskrev känslan av att leta igenom mängder med kläder och hitta nåt som man tycker är fantastiskt, till ett löjligt lågt pris. Mitt letande i secondhand-butikerna i Halmstad (och försäljningen i Göteborg) påminner väldigt mycket om hennes verksamhet, fast hon gör det förstås med mycket mera kunskap och i en otroligt mycket större skala.
I förmiddags så cyklade jag en lång runda, jag var ute i nästan två timmar. För ovanlighetens skull så hade jag inte STIL i hörlurarna utan P3 Dokumentär. Jag har inte känt till det programmet tidigare men i går när jag satt i väntrummet på Psykiatriska Öppenvården (med lappen i pannan) så läste jag om dem i en tidskrift. De har sänt en hel radda intressanta program. När jag fräste fram på min treväxlade Skeppshultare med ett av deras program i öronen så skrämde jag upp en flock tranor som stod på en åker.
Det tog tid att få fram mobilen och fota och tranorna väntade inte så bilden blev tyvärr lite på distans.
