I morse så var det fyra råttungar i en av fällorna.
De var lite söta även fast de var råttor men som den kallhamrade skadedjursbekämpare jag blivit så dräpte jag dem (skakade ner dem i en säck och dängde den i backen några gånger). Jag gjorde tyvärr misstaget att visa fångsten (medan den levde) för barnen och sjuåringen blev sen väldigt upprörd över att jag dödat råttungarna.
I går blev det uppenbart att jag har en missbrukares hjärna när det gäller glass (socker?), d.v.s. jag kan inte kontrollera min konsumtion.
Jag försöker ju att gå ner i vikt genom att inte äta kolhydrater så därför skyr jag allt sött (och bröd och en massa annat gott). I går kväll så var det därför bara min fru som åt glass framför ”Downton abbey”. När hon skulle gå ner med den lilla slatt glass som var kvar i burken så erbjöd hon den till mig. ”Lite grand kan ju inte vara farlig och det är ju trist att alltid säga nej” tänkte jag och åt upp glassen. En kort stund senare stod jag vid frysboxen och skopade upp mer åt mig (det blev ett par vändor till). När det sen blev läggdags så kunde jag inte somna (ingen koppling till glassen) så jag gick ner och satte mig och lyssnade på Stil i P1 och sydde. Det tog inte lång stund innan jag ersatt nål och tråd med glass. Det var som om hela min kropp skrek efter socker. Alla oro och allt annat skulle bli bra bara jag åt glass. Jag vet inte hur mycket jag tryckte i mig men det var rätt mycket.
Problemet med att försöka äta bort oro är att det bara hjälper momentant. Så fort det är tomt i glasskålen så börjar
det ”skava” i själen igen och jag måste ha mer glass för att ”skavet” ska försvinna.
Planeringen inför sjuåringens åttaårskalas nästa söndag har börjat. Vi kommer att bli invaderade av en hel skock med ungar. Våra egna inberäknat så blir de tolv stycken om alla tackar jag. Vi har kallat in förstärkning för att klara av kalaset. Mormor kommer ner för att hjälpa till och en av våra kompisar kan förhoppningsvis också vara behjälplig. Vi vill försöka ha några utomhusaktiviteter (eftersom vi egentligen har för litet hus för så många ungar). Just nu är vi inne på luftgevärsskytte som en aktivitet (sonen har pratat om det i skolan). Det förutsätter dock att vi delar upp barnen i mindre grupper (det går inte att skjuta luftgevär med tolv ungar samtidigt). Nåt som är bra med luftgevärsskyttet är att det inte är väderberoende eftersom vi kan vara på logen.
Jag skapade lite egentid i eftermiddags. Medan äldste sonen spelade tennis så åkte jag till Statoil och köpte en kopp kaffe och sen satt jag i bilen, drack kaffe och lyssnade på en ljudbok. Kaffet smakade visserligen blä men det var jätteskönt att bara sitta där i mörkret och låta Magnus Roosman
läsa om Harry Bosch för mig (Michael Connellys ”Räven”)
