Vilken leksak är roligast att leka med? Svaret på den frågan är – den som brorsan precis började leka med. Sönerna är fantastiska på
att bli osams över vem som ska ha vilken leksak. Det är fascinerande att lyssna på dem (när skriken och gråten inte driver mig till vansinne).
Jag lyckades aldrig se klart ”Dogma” i går. Efter bloggandet så hann jag bara titta en liten stund medan jag åt lunch. Även om jag inte satt så länge framför filmen så var det ändå lite för länge, jag fick stressa för att hinna hämta barnen i tid.
Ibland när jag är stressad så får jag för mig att jag absolut måste göra nåt (vad varierar) som jag egentligen inte har tid med alls. Jag vet inte om det är någon slags överslagshandling. När jag jäktade omkring här hemma i går så blev det plötsligt oerhört viktigt att jag fyllde på fågelfrö och jordnötter på fågelbordet. 
Det kändes som om jag absolut inte kunde åka hemifrån utan att ha gjort det. Fåglarna fick frön och barnen fick vänta lite.
”Hallandsjul” blev jobbigt för mig i år. 
Det var inte jättemycket folk men jag var stressad och spänd nästan hela tiden. På slutet så ville jag mest ta mina påsar och springa. För påsar blev det. Stressad eller inte, handla orkar jag. Min andel av det vi köpte bestod av lammsalami, kallrökt lax och syrad vitkål och rödbeta. De gemensamma förvärven omfattade godis, fänkålssalami, bratwurst, lufttorkad skinka, ölkorv och skorpor. Femåringen vann också ett fint halsband på ett lotteri.
När vi kommit hem från ”Hallandsjul” så frågade min fru mig varför jag inte sa till tidigare att jag tyckte det var jobbigt och ville hem. Det är en berättigad fråga som jag inte vet hela svaret på. En del av svaret är nog att jag så innerligt vill att det ska gå bra, att jag ska orka gå på en julmarknad utan att få en ångestattack. Jag vill orka det som ”normala” pappor orkar (de kan säkert också tycka att det är jobbigt på en julmarknad men mitt ångestpåslag var mer än normal stress). Att inte
orka känns som ett misslyckande och jag pressar mig ofta lite för hårt för att undvika den känslan.
Studsmattan nerplockad. Barnen har hoppat i den ända fram till nu men snart kommer höststormarna och då kan den inte stå kvar ute. Medan jag och femåringen tog ner studsmattan så roade sig sjuåringen med att fotografera med kameran i min mobil. Det är han som tog kortet på mig men det är också han som tagit de tre bilderna nedan. Jag tycker de är rena konstverk, abstrakta men kanonfina.
