Ingen steglits

För ganska exakt ett år sen så brände jag en bra chans att fota en steglits på nära håll. Jag tog visserligen ett kort på fågeln men eftersom jag inte hade kameran med mig använde jag mobilen och kvalitén på kortet blev usel. Efter det tillfället har jag hoppats på en ny chans men jag har bara sett steglitser på håll sen dess. Igår kväll trodde jag dock att jag skulle få en ny möjlighet när en fågel med gult på vingen landade på en av logportarna när jag var på väg ut med Betty. Jag gick fram mot fågeln samtidigt som jag tog några kort, jag kom inte så nära som jag ville men jag insåg i varje fall att det inte var en steglits. Efter lite googling så kom jag fram till att det var en grönfink jag plåtat, den verkar inte vara särskilt ovanlig men jag tror att det var första gången jag såg en.

Jag är ensam hemma (med Betty) i helgen eftersom hustrun tagit barnen och åkt och hälsat på hennes föräldrar. De, föräldrarna alltså, är vaccinerade nu så restriktionerna gällande socialt umgänge med dem är borta. Hittills har det gått bra att vara ensam men jag tror att hustrun var orolig över att lämna mig på egen hand, rädd att jag skulle göra nåt dumt. Det behöver hon inte vara, tanken har visserligen farit genom huvudet på mig men den har inte fått fäste även om jag är i ganska dålig form mentalt nu. Jag tror att måendet beror på en kombination av en vårsvacka (inte helt ovanligt för mig) och det faktum att en partiell husrenovering står för dörren. Renoveringen, byggarna kommer på måndag, har krävt en del planering och engagemang som jag inte riktigt lyckats uppbåda vilket resulterat i att hustrun återigen fått dra ett tungt lass och det plågar mig. Jag känner att jag inte riktigt orkar vara ”vuxen” och ta min del av ansvaret i familjen, både vad det gäller den stundande renoveringen, vardagssysslor och det kontinuerliga arbete som krävs när man har två barn i åldern 12-14.

I eftermiddags sprang jag 15 kilometer och passet bevisade att jag fortfarande är barnsligt tävlingsinriktad. När jag sprungit drygt fyra kilometer så fick jag syn på en löpare ungefär 100 meter framför mig på landsvägen och efter en stund insåg jag att vi sprang ungefär lika fort. Då slog min tävlingsinstinkt till och jag bestämmer mig för att jag ska komma i fatt ”ryggen” framför. Jag ökar tempot och så småningom är jag jämsides den andra löparen och eftersom det inte är nån jag känner kan jag inte bara återgå till ursprungstempot och springa jämte utan jag pinnar på och tänker att jag ska ”gå loss” och få en lucka bakåt. Jag pressar på och bibehåller det högre tempot och får luft mellan mig och den andra löparen men nu är jag orolig att bli ”infångad” så jag hänger i ett tag till. Det hela slutar med att jag springer de nästa fem kilometrarna lika snabbt som jag sprang mina fem kilometer snabbdistans i går. Allt för att jag villa ”jaga en rygg” och känna mig som en tävlingslöpare igen.

Vad som hände efter tio kilometer? Jag såg inte den andra löparen bakom mig då, han hade kanske tagit en annan väg för länge sen – vad vet jag? Jag kände i varje fall att jag fått en tillräckligt stor lucka och sänkte tempot till det jag egentligen skulle ha hållit hela passet.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

Google translate:

Arkiv
Länkar
The Pitti Peacock
Mr Porter gör en ironisk betraktelse av herrmodemässan Pitti Uomo.
Saoradh
För ett fritt och enat Irland - Nu!
Paul Smith
En intervju med en inspirerande människa och designer som gör snygga, bärbara kläder
Nelly´s garden
En bra blogg
Boxning
En rond som inspirerar mig – Ibland överträffar verkligheten Hollywood. Släng dig i väggen Rocky!
Aileen from Derry
Om vådan av att kliva in i fel bil
Gilla och dela
RSS
Följ via Email
Facebook
Google+
https://villblifrisk.com/ingen-steglits/
Twitter
INSTAGRAM