Jag var ute i trädgården med ungarna idag. Så olika vi ser på saker och ting. De kallade kastanjerna som fallit ned sin 
“guldgruva”, jag ser de bara som nåt som måste krattas bort och tas om hand – mer jobb. Sen jag blev sjuk har ofta frågat mig om jag valt fel livsstil. Orkar jag med att ha en liten gård med allt det innebär. Jag tycker det är jobbigt att jag inte kan titta på nån av våra fina kastanjer utan att känna ångest och tänka att “hur ska jag orka kratta alla dessa löv?”
Det är likadant med äppelträden. Massvis med äpplen (som vi har i år) ger mig ångest.
Hur ska jag orka? Det är inte det att jag inte har tiden, för det har jag, det är orken som saknas. Förmågan att ta mig för är väldigt låg. Jag kan känna att jag skulle bo i en lägenhet med allt ordnat men det är ju egentligen inte det jag vill. Jag vill bo på landet. Jag vill ha djur. Jag vill att mina barn ska få växa upp i den här fantastiska miljön! Varför får jag då sån ångest?
