Inte på telefon
Jag har inte träffat min terapeut på nästan två månader, minns inte när jag senast hade ett sånt här långt terapiuppehåll.
Coronaläget gjorde att vår tid i mitten på mars bara blev en avstämning på telefonen och det fysiska möte vi hade inplanerat i början av denna månad avbokade jag med kort varsel efter en vaknatt i fårhuset och efter det har vi inte haft nån kontakt. Jag tycker att det gått hyfsat men den senaste veckan har jag börjat känna mig mentalt sliten (fysiskt sliten har jag varit hela tiden). Vanliga varningstecken som spontan gråt och en väldig uppgivenhet har börjat dyka upp.
I går kväll messade jag terapeuten och bad henne ringa mig. Hon har inte hört av sig än och det är lite olikt henne så jag befarar att hon är sjuk. Vi hade väl inte kunnat reda ut så mycket på telefon ändå (mestadels för att jag inte är bekväm med terapisamtal genom lurar) men lite hade jag fått ur mig i varje fall. Eftersom jag är risig så hade jag inte haft möjlighet att få en tid med kort varsel men vi hade kunnat boka en tid nästa vecka i varje fall.
Det här med att terapi på telefonen inte funkar för mig är faktiskt lite av ett problem.
Eftersom jag inte känner mig bekväm med att prata om mitt mående på telefon, inte ens med någon jag känner och litar på, drar jag mig för att ringa psykiatrin om jag mår akut dåligt. De har en rådgivningstelefon och jag vet också att det alltid går att ringa nån av psykiatriavdelningarna om det krisar. I mitt fall ska det dock väldigt mycket till för att jag ska göra det, jag biter hellre ihop och försöker kämpa på än att ringa nån.
