Dagen blev inte alls som planerat, jag kom av mig alldeles i förmiddags. Hustrun, tioåringen och hans kusin åkte hemifrån vid 9.30 och jag började inrätta mig för en dag ensam hemma. Då ger sig hästarna ut på vift ut i skogen, under natten har nåt rivit ner en stor bit av staketet (knäckt tre stängselstolpar) och hästarna knatar igenom det hålet. Tack och lov så var en av hästägarna i närheten och såg hästarna i skogen och hon ringde hustrun som ringde mig. När jag kom på plats så var hästarna i hagen igen men staketet låg ner så det blev till att sätta upp tre nya stolpar. Tack och lov så hade kylan inte gjort marken stenhård utan det gick att slå ner stolpar.
Efter den starten så kom jag aldrig in i min tänkta rutin för dagen utan det blev mest att jag flöt omkring. Jag fotade och filmade en del, bl.a. lyckades jag fånga en hackspett som kom på besök.
Jag gick som i en konstig känslobubbla hela dagen, fast det var kanske inte så mycket en bubbla utan mer som att åka hiss upp och ner. Ena stunden glad, nästa ledsen och sen gråtmild över att allt var så vackert och jag bor så fint bla bla bla.
Igår körde hustrun och jag med Pirana i skogen, nu var det skogen på riktigt och inte bara hagmark. Både hustrun och Pirana var kanonduktiga och jag gick bara bredvid och dokumenterade.
Fåren blev också plåtade, de har ingen som helst respekt för eltråden men de håller sig ändå i hagarna (även om det inte riktigt ser så ut på bilden nedan). Det är jag väldigt tacksam för.
