Jag har aldrig riktigt känt att jag går i takt med tiden och det är en känsla som ständigt tilltar. När jag tänker tillbaka så är nog enda gången jag varit riktigt i fas med populärkultur och 
annat när jag upptäckte Irland och irländsk musik i slutet på 80-talet. Då var jag nog till och med nåt år före det stora irländska uppsvinget i form av musik och ett icke obetydligt antal pubar runt om i svenska städer.
Mitt piprökande är en annan aktivitet som går mot strömmen, rökning i allmänhet men piprökning i synnerhet får väl sägas vara ett beteende som har framtiden bakom sig. I går blev jag dessutom påmind om att jag inte ens går i takt med världens piprökare, jag är för gammaldags även för dem. Piptobak kan fås i olika former, färdigskuren, skivor, som smulande kakor (crumble cake på engelska) och som plug 
(hårt pressad tobak som har konsistens som en hockeypuck). Av de här sorterna är pluggen den mest arkaiska, den som mest hör till den svunna tid när man kunde hitta piprökare lite överallt. Piprökare som inte sällan satt och karvade med en fickkniv i sin plug för att få ihop tobak till ett stopp.
Ni har säkert redan gissat att just pluggen är min favorit bland piptobak. Detta eftersom jag tycker att den är den smakrikaste men även för att jag tycker om det arbete man måste lägga ner för att få den i rökbart skick (skiva den i tunna skivor eller i små kuber). Jag tycker att förberedelsen av tobaken och stoppandet av pipan tillhör rökupplevelsen lika mycket som själva puffandet. Jag börjar dock inse att det är en åsikt som jag inte delar 
med särskilt många piprökare. På sociala medier så framgår klart och tydligt att majoriteten av piprökarna tycker att det är både jobbigt och tidsödande att skära till plug inför rökningen. Även inom piprökningen, en aktivitet som jag tycker präglas av långsamhet och sökande efter ro, kan saker och ting uppenbarligen gå för sakta och vara för tidsödande.
Bristen på intresse för plugtobak gör att den håller på att försvinna från tobakshyllorna, tobaksbolagen tar bort den ur sina sortiment. Jag har bara rökt pipa i några år men sen jag tände min första pipa i juni 2016 så har åtminstone sex olika sorters plug 
försvunnit från marknaden och utbudet var inte jättestort till att börja med.
Till saken hör också att alla sex sorterna var plug i den irländska traditionen, d.v.s. mustig och stark, precis som jag vill ha min piptobak. Den senaste att försvinna är Yachtsman navy plug och när jag fick veta det i lördags så skyndade jag mig till en webbaserad irländsk tobakshandel och beställde lite Yachtsman. De har samma tobakspriser på Irland som i Sverige så det blev inte helt billigt men det fick gå för den här gången.
Till sist en självupplevd anekdot om plugtobak och min egen inskränkthet. Herrn i huset på den irländska gård där jag jobbade hösten 1993 var en mycket speciell person. 
Vi är visserligen alla speciella men han var mer speciell än andra. Han rökte pipa, var vresig, KONSERVATIV och riktigt jäkla snål men trots det så kunde jag inte låta bli att tycka om gubben. Han rökte plug (jag tror det var Mick McQuaid) och satt ofta i värmen framför AGA-spisen (i ett annars svinkallt hus) och puffade på pipan 
medan han berättade om sakernas tillstånd för mig. Jag uppskattade våra samtal men angående hans plug, och karvandet i den inför varje stopp, så vet jag att jag lite nedlåtande tänkte att det nog var den billigaste tobak som gick att få tag i. Jag bara utgick ifrån att han rökte det som var billigast oavsett vad det smakade. Föga anade jag att jag 26 år senare skulle betala grova pengar för att få tag i lite av samma typ av tobak.
