Som framgick av gårdagens inlägg så hade jag inte nån av mina bästa dagar i går. På eftermiddagen fick jag dessutom känningar av det stress/orosrelaterade illamående som jag kämpade med förra sommaren. 
Jag tog därför Theralen och Oxascand och gick och la mig tidgt, typ 18.00. Jag somnade ganska omgående och sov hyfsat men vid fyratiden i morse så vaknade jag av att jag mådde illa. Jag tänkte att det berodde på att jag inte åt nåt i går kväll så jag gick ner och försökte äta lite men illamåendet blev bara värre.
Jag tog därför Theralen och Oxascand och i väntan på att det skulle få effekt så åt jag isglass. Av nån 
anledning så hjälper isglass mot mitt stressrelaterade illamående. Jag tog ett par glassar på raken och gick sen och la mig igen. Jag sov drygt en timme innan det var dags att väcka åttaåringen och få honom klar för skolan. Medan jag fixade frukost åt honom så velade jag fram och tillbaka om jag skulle åka in till praktiken idag. Ett tag var jag på väg att åka, jag fixade matlåda, plockade fram kläder och skulle kliva in i duschen men sen kom illamåendet tillbaka riktigt ordentligt och då la jag ner planerna på praktik.
När jag fått iväg åttaåringen till skolan så la jag mig i soffan och började titta på Gettysburg
(samtidigt som jag åt mer isglass, jag måste åka inom SIA och fylla på glassförrådet innan sexåringen kommer hem från mormor och morfar och märker att jag ätit upp hans favoritglass). Jag tittade en stund men gick sen upp och la mig och sov. När jag vaknade vid 12.30 så hade illamåendet släppt och jag var faktiskt lite hungrig. När jag åt lunch så kom jag på att jag glömt ta min morgonmedicin så jag plockade fram den. Då upptäckte jag att jag glömt att ta medicinen både i går morse och i går kväll. Jag vet inte om min glömska påverkade hur jag mått i dag.
Efter att jag ätit så tittade jag lite på tv och läste GQ, där var en intressant artikel om en f.d. Premier leaguespelare, Clarke Carlise, och hans problem med alkohol och depression. Precis innan jul så försökte han ta livet av sig genom att kliva rakt ut framför en lastbil. 
Jag kände igen mig i hur han beskrev att han trodde att han skulle göra familjen en tjänst genom att ta livet av sig – ”Well, Mrs C will get the insurance, so she´ll be set up, the kids won´t have to worry about Dickhead Dad anymore, my parent´s needn´t be ashamed of me anymore.”
Min plan för eftermiddagen är att komma ut och slå på säcken och sen ta den där duschen 
som jag aldrig orkade ta i går. Sen är det nog hög tid att hämta sonen på fritids. Mest av allt ska jag dock njuta av att inte må illa. När illamåendet slog till rejält i morse så fick jag riktig panikångest, jag blev livrädd att eländet från förra sommaren skulle komma tillbaka. Jag vet att paniken inte gör att jag mår bättre men ett av problemen med panikångest är att jag inte väljer om jag ska ha den eller inte. Jag försöker påverka den med andnings- och tankeövningar men jag är inte bra på att hantera panikkänslor. Inte ens fast mitt mående egentligen inte kom som en överraskning. Innan min fru åkte till Island så pratade vi om att det kunde komma en sån här reaktion veckan efter att hon kommit hem. Och det verkar det ju ha gjort.
