Min frus resande, både besöket på Island och den kommande resan till England (Oxford),
har fått mig att fundera på det där med att resa i jobbet. Om man ser till resor utanför Halland så reste jag inte särskilt mycket när jag jobbade och det var nåt som jag beklagade då. För mig var tjänsteresor en sorts statusmarkör, fler och längre resor gav högre status på min statusskala.
Även fast jag inte jobbar längre så kan jag känna lite statusavund när hustrun åker utomlands med jobbet, eller när vänner åker till Hongkong 
eller USA på tjänsteresor. Enda gången jag åkte utomlands i tjänsten var när jag under min tid på länsstyrelsen åkte på en studieresa till Belfast. Fast den resan räknas ändå inte riktigt för den var så informell och 
fylld av privat turistande. Missförstå mig rätt, jag klämde in en massa studiebesök också men jag såg även till att hinna se Belfast. Mitt starkaste minne från den resan är besöket på den republikanska delen av Milltownkyrkogården. Där ligger bl.a. Bobby Sands begravd och det var där Michael Stone 1988 dödade tre människor och skadade 60 när han attackerade de sörjande vid jordfästningen av Mairéd Farrell, Sean Savage och Daniel McCann.
https://www.youtube.com/watch?v=f9tyEa6QWHY
Jag kan inte låta bli att tänka på min Belfastresa med ett litet leende eftersom den så tydligt visade hur lite ”gruppmänniska” jag är. Resan finansierades genom en fortbildningspott som uppkommit vid nån central löneförhandling. Medan jag åkte till Irland så åkte resten av min enhet på en gemensam resa till Spanien. Jag kände inget behov av att socialisera in mig i gruppen och eftersom jag väljer Irland framför Spanien 11 gånger av 10 så ordnade jag min egen resa.
Tillbaka till mina tankar kring status och statusmarkörer i tjänsten. När jag jobbade som konsult så var 
det inte bara resor som markerade status. Hur mycket man jobbade (timmar/vecka), vilken typ av uppdrag man hade och vilken timtaxa man tog var andra viktiga mått på statusen man hade inom företaget. Högst status hade s.k. DD-uppdrag (Due Diligence), d.v.s. utredningar av miljörisker inför fastighets- eller företagsförvärv. De genererade oftast också de högsta timtaxorna. Våren 2007, innan allt brakade ihop för mig, så lyckades jag komma in som juridisk expert i flera DD-uppdrag. Det trots att jag aldrig läst en enda juridikkurs under min utbildning. Den juridiska kunskap som jag bidrog med baserades på att jag jobbat mycket med praktisk tillämpning av miljöjuridik på länsstyrelsen. Det hade jag stor nytta av som konsult. Som ”juridisk expert” kunde jag i många fall 
debitera en högre timtaxa än mina chefer. På WSP gav det status.
Innan jag blev sjuk så var jag inte särskilt medveten om vilken roll status spelade som drivkraft för mig. Sjukdomen har inte tagit bort status som drivkraft men den (egentligen terapin) har synliggjort behovet för mig. Behovet är inte lika starkt nu som tidigare men det finns ändå där. Som förtidspensionerad sitter jag ju inte i nån
statusmässig drömsits men det finns fortfarande situationer som bidrar till att höja min statusmässiga självbild, t.ex. när jag medverkat i konferenser, var med i STIL i P1 eller nyligen pratade för kommunstyrelsen.
Jag tycker dock att jag lyckats undvika statushetsen i mitt bloggande. Orsaken till att jag lyckats med det är nog främst att jag varit konsekvent med att inte mäta antalet besökare på bloggen. Skulle jag börja göra det så tror jag att jag omedelbart skulle börja tänka på bloggandet som meningslöst och misslyckat om jag inte nådde ett visst antal besökare. Ett antal som förmodligen skulle behöva vara ständigt stigande för att jag skulle vara nöjd.
Statusjakt är ju givetvis inte den enda drivkraften för mig, varken nu eller tidigare, det är dock en drivkraft som är mindre smickrande än viljan att jobba för en bättre miljö eller för att försöka minska fördomarna kring psykisk ohälsa.
Nog om status.
Medan jag, utan framgång, letade efter foton från min studieresa till Belfast så snubblade jag över bilderna nedan. De är tagna nån gång 2000/2001, när jag hade min korta amatörboxningskarriär. Jag kör med bar överkropp på bilderna men det var bara för att höja ”häftighetsfaktorn”. Det var aldrig bar överkropp i ringen, även om proffsboxningens längre matcher hade passat mig bättre än de 3 x 2 minuter som jag boxades som amatör.
