Kalle och Brita
De senaste kvällarna så har jag fått rejäla ångestattacker av att titta på teve. I torsdags så var det
”Kalle och Britas sex liv” som ställde till det för mig. Jag har inte sett nåt av de tidigare programmen i serien men tänkte att jag skulle ge den en chans. ”Big mistake. Big. Huge.” för att låna ett citat från Julia Roberts i ”Pretty woman”.
Kalle och Brita var på besök i ett kollektiv där alla verkade trivas hur bra som helst med sin boendeform. Jag kunde dock inte låta bli att tänka mig in i hur jag skulle uppleva det att bo där. Det genererade ganska snart en massiv ångestattack. Jag är alltför mycket individualist för att bo kollektiv, det innebär för många människor för tätt inpå mig. Sen bidrog nog också det faktum att jag tyckte mig känna igen människotypen hos de som bodde på kollektivet, de påminde mycket om de 
vänsteraktivister jag träffade när jag var aktiv syndikalist. Jag delar förmodligen många av de åsikter och värderingar som de i kollektivet har men erfarenheten säger mig (ja, jag generaliserar väldigt nu) att de är för intensiva för mig och tar politik, livet och sig själva på för stort allvar för att jag skulle kunna undgå ett nervsammanbrott om jag bodde i den sortens miljö. Efter 20 minuter med Kalle och Brita så var jag tvungen att stänga av teven och ta både Theralen och Oxascand för att bemästra ångesten.
I går kväll bjöd teven på en dubbel dos ångest. Först så såg vi ”The Commitments”, egentligen en 
jättebra film men som har ett slut som jag har svårt för. När filmen närmade sig slutet och det sammanbrott som då äger rum så var jag tvungen att lämna teven för att det blev för jobbigt att se. Jag har sett filmen förut och vet exakt vad som kommer att hända och jag är också medveten om att det är film, alltså ”hitte på”, men jag blir ändå väldigt obehagligt berörd när allt skiter sig i slutet på filmen.
”The Commitments” följdes sen av den sista partiledardebatten. Det är inte nåt vi brukar titta på 
men 11-åringen ville väldigt gärna se den. Jag satt inte framför teven men jag kunde ändå inte låta bli att höra partiledarnas käbblande och det fick mina stressnivåer att gå i 
taket. Med hjälp av Theralen, glass, hustruns sällskap och lite ”Shetland” på dumburken så kunde jag dock komma ner i varv nog att somna när jag sen gick och la mig.
