Senast jag sprang ett snabbhetspass var den tredje juli förra året men idag gav jag mig på det igen. I början på förra sommaren var jag ganska flitig med att träna snabbhet, körde både intervaller och 
snabbdistans och den träningen gjorde att snabbdistanspasset jag sprang för drygt ett år sen gick väldigt fort, faktiskt så fort att jag funderade på om klockan stannat en stund under passet. Dagens pass, även det snabbdistans, gick inte lika fort 
men det var ändå det tredje snabbaste snabbdistansen jag kört. Rundan jag springer är inte särskilt lättlöpt eftersom den är väldigt kuperad (finns bl.a. en backe som innebär en stigning på 40 höjdmeter) men det spelar ingen roll eftersom det viktigaste är att jag får springa mig redigt trött, mjölksyratrött alltså.
Fjortonåringen fotade mig strax innan ”målsnöret”, när jag efteråt frågade honom om han tyckte det såg ut som om jag njöt av vad jag gjorde så fick jag ett bestämt ”Nej” till svar. Det är både rätt och fel, det gjorde ont och var obehagligt men det var också väldigt skönt.
Idag inledde jag kampen mot björnbärsbuskarna och slyet i hagarna – körde lite med röjsågen där.
Jag körde bara en tank (det är en stor tank) eftersom jag mest ville komma igång och testa utrustningen, d.v.s. att det funkade att gå med en gräsklinga i metall. Det gick alldeles utmärkt och i morgon hoppas jag kunna köra minst två tankar.
Medan jag gick med röjsågen så klippte yngsta sonen gräset. Det har växt som attan sen det började regna men nu är det kort och prydligt igen.
Till sist några överblivna bilder från de senaste dagarna.
