Klädd som grönsakssoppa
I morse så gav jag mig på att färga den ljusa västen jag köpte i måndags. Färgningen, som jag gjorde med hjälp av tepåsar och vanligt salt, gick som den skulle och jag är nöjd med resultatet.
Västen fick visserligen inte riktigt den bruna färg jag hoppats på men den blev ändå bra.
När jag några timmar senare åkte in till Halmstad för att göra några ärenden och gå på min praktik så testade jag den mångfärgade västen som jag skrev om i går.
Det blev dock ingen succé, jag gick omkring i Halmstad med västen och kände mig utspökad. Jag vet inte var felet låg, egentligen tycker jag att de matta färgerna i västen borde passa till det matta röda i kavajen och de ljusblå byxorna. Av nån anledning så funkade det dock inte (ser bättre ut på fotot än det gjorde i verkligheten), jag kände mig inte alls bekväm i kläderna. Redan hemma insåg jag att det inte var en lyckad matchning men jag hade inte tid att byta om så det var bara att bita ihop. Ett tag övervägde jag att ta
av mig västen men det kändes som att vika ner mig fullständigt. I stället tog jag mig runt på stan med hjälp av mantrat ”Du har hatt, boots och en stor (med mina mått mätt) silverring i örat, så klart att du ser bra ut!”. Som framgår av mantrat så har jag testat mitt nya örhänge idag. Det kändes betydligt bättre än västen.
Mantrat till trots så lyckades jag dock inte övertyga mig själv om att jag såg ok ut utan jag hastade igenom mina ärenden för att kunna ta min tillflykt i lunchandet med en kompis från WSP. Innan jag kom så långt var jag dock inne på Myrorna (speglarna där var inte direkt förlåtande) och köpte en solhatt. 
Inspirerad av morgonens färgning av västen så tänker jag försöka färga hatten också. Jag har letat efter en brun solhatt sen den jag tidigare hade blåste av under en båttur i Finland förra sommaren. Hatten som gick till botten utanför Bengtskärs fyr var min favorit bland solhattarna och jag har sörjt den orimligt mycket. När det hela inträffade så tyckte mina barn synd om mig men jag låtsades som ingenting utan sa bara att det är sånt som händer. Jag har dock grämt över hatten i ett år nu. Jag hoppas därför kunna lämna den incidenten bakom mig med hjälp av den nyinköpta hatten, 
några tepåsar, lite salt och en kastrull med vatten. Jag kanske kör västen ett varv till i tebadet för att se om den blir ännu lite mörkare i färgen då.
Lunchen med min vän blev både bra och dålig. Som vanligt var det välgörande att träffa henne men mitt klädmässiga självförtroende störde hela tiden vårt samtal genom att dömande tankar, i stil med ”du ser ut som ett fån, alla vet om det men av medkänsla med dig säger de inget” for genom huvudet på mig. Det hjälpte inte ens att jag berättade hur läget var och fick höra att dagens utstyrsel inte var någon klädmässig katastrof. Jag satt ändå där och kände mig som ett spektakel, jag tyckte mest att min klädmatchning liknade den grönsakssoppa vi åt. 
Jag vill poängtera att det inte var nåt fel på soppan, den var väldigt god. Sopporna på Strandgatan 20 är det, deras bröd är dessutom gudomligt gott.
Efter lunchen gick jag till praktiken och först där, i de tysta och tomma korridorerna på Socialförvaltningen, började min klädnoja att släppa. Det berodde inte på att jag fick en massa komplimanger (det fick jag inte) utan mer på att jag satte mig ner och började jobba med den här texten. Det är inte för att skriva bloggtexter som jag gör praktik men idag så var bloggandet en akutinsats som gjorde att jag stannade kvar på praktiken och inte åkte hem. Att jobba med texten gav mig distans till mina känslor och upplevelser och jag kunde börja le åt det som tidigare bara känts plågsamt.
När jag kom hem från praktiken så åkte vi till Falkenberg för att köpa sandaler till åttaåringen. Vi åkte dock inte innan jag bytt till nåt jag kände mig mer bekväm i. I skoaffären passade jag på att ta några bilder på en betydligt mer avslappnad Johan.
