Våra får är verkligen för charmiga. Varje gång jag kollar dem i hagen så kommer de och möter mig så fort 
de fått syn på mig. Sen är det dessutom några som kommer ända fram för att bli kliade. Jag brukar ha en tre-fyra får som trängs om uppmärksamheten framför mig. I dag gav dock en av dem upp och gick iväg för att skubba sig mot en gammal trädstam. Hon såg verkligen ut att tycka det var skönt när hon gned sig mot trädet.
I fredags kväll så frågade hustrun om jag försökte smyga med när jag går ut och röker pipa (nu är det 
uppe i 5-6 ggr/vecka). Hon hade som vanligt rätt. Jag tycker att piprökningen är klockren för min mentala hälsa men efter att så länge varit anti rökning, anti tobaksmaffian så skäms jag lite varje gång jag röker ett stopp. Jag är väl egentligen fortfarande anti rökning och anti tobaksmaffian 
men piprökningen ligger för mig på nåt sätt utanför den sfären. Jag vet att det är ologiskt och kanske lite hycklande men så är det.
Jag har nog också försökt smyga med rökandet för att jag röker mer än jag tänkt mig. Jag tror inte att det är nikotinet som ökat på frekvensen utan det faktum att hela ”pipprocessen” känns så väldigt positiv för mig. Eller så är det nikotinet som gör att processen känns så rätt, fast jag tror inte det eftersom jag tycker det är kul med kringsysslorna också, t.ex. att göra rent piporna eller att paketera tobaken i särskilda burkar.
Idag kunde jag stryka en sak från listan över onödiga saker som jag går omkring och oroar mig för. Sjuåringen har varit sen med att lära sig cykla och det har oroat mig, jag har varit rädd att hans kompisar skulle reta honom. Nu cyklar han äntligen! För en vecka så ville han ut och testa och då kunde han ju
plötsligt cykla, det var lite vingligt och jag behövde ta tag i stödhandtaget ibland men det gick. Sen har vi tränat under veckan och nu cyklar han bra, lite problem med inbromsningarna men det har han snart kläm på.
