Knackered
I går förmiddag var jag på Socialförvaltningen på praktik. Det var dock bara en transportsträcka till dagens händelse – möte med Försäkringskassan. Mötet handlade om hur min rehabilitering fortskrider, vi pratade mest om min praktik och de övriga aktiviteter jag sysslar med nu.
Min handläggare hade sett att jag bloggat i HP och jag tror att hon även varit inne på den här bloggen och kikat. Det tyckte jag var jättebra. Det första hon tog upp var nämligen min rädsla för Försäkringskassan och min oro att det inte är ok att blogga, träna eller fixa lite med veden m.m.. Hon var väldigt tydlig med att hon tyckte det var helt ok. Hon såg det som aktiviteter som påskyndade min rehabilitering. Det var väldigt skönt att höra.
De stora jobbiga frågorna om framtiden kom också upp. Är det realistiskt att tro att jag kan komma tillbaka till mitt gamla jobb? Är det realistiskt att tro att jag kommer tillbaka i arbete alls? Vad händer om jag inte är arbetsför när den här ersättningsperioden är slut? Ordet ”sjukersättning” svävade omkring i rummet ”(d.v.s. förtidspension för er som inte kan Försäkringskassianska). Det är ett ord som jag tycker det är jobbigt att tänka på. Det var inte så livet skulle bli. Det känns inte som jag. Problemet är att det kanske är det som är jag. Det är kanske min självbild det är fel på, att jag inte kan acceptera tillvaron som den ser ut.
Vi bokade in en uppföljning efter sommaren och jag kunde gå därifrån med Försäkringskassans ”välsignelse”, trygg i att de aktiviteter jag gör nu är ok. Det var ett bra möte. Stundtals jobbigt, men bra.
Efter mötet åkte jag till Emmaus för att försöka lätta upp sinnet lite. Jag vet inte om jag blev så mycket lättare i sinnet. Plånboken blev i varje fall lite lättare. Nu måste jag fundera ut vilka tre skjortor jag ska göra mig av med för att få plats med dem jag köpte.
När jag kom hem kände jag att det varit en tuff dag, praktik och ett möte med Försäkringskassan tar på krafterna. Sprängande huvudvärk, helt slut, ”knackered” som man säger på Irland. Jag låg utslagen i soffan medan ungarna spelade dataspel. Tack och lov kom min fru efter ett tag och styrde upp saker och ting. Senare under kvällen, när barnen somnat, belönade jag mig själv med glass för ett väl utfört dagsverke.
Idag har jag varit inne i Halmstad och letat presenter till barnen. Fyraåringen blir fem nästa vecka så han ska få nåt. Storebror får en liten present då han med. Jag var även in en sväng på Myrorna. Jag hittade lite till barnen och det fanns nåt för mig också. Eller inte.
Jag köpte en hatt.
Som ni ser av bilden är det en svart ”gubbhatt” (modellen heter Homburg). Den är tillverkad av Borsalino. För dem av er som inte har koll på hattar så kan jag meddela att Borsalino är ett klassiskt märke. Hatten är importerad av A/B Petersens eftr. i Upsala. Jag har letat lite på nätet efter den affären utan att hitta nåt. 
Det är en fantastisk hatt, det finns bara en hake. Den är ett nummer för liten. Fan! Jag köpte den för att den var så fin och så billig. Jag ska försöka sälja den vidare som jag ibland gör med kläder. Den kanske är lite för ”gubbig” för den butik jag brukar gå till. Är så fallet tänker jag ta bort svettbandet och försöka töja hatten lite med hjälp av ånga. Låter det hopplöst? Hattmakare jobbar jättemycket med att forma hattarna med hjälp av ånga så helt hopplöst är det nog inte.
Vill ni ha en snabbkurs i hattar? Besök Fedora lounge och läs deras introduktion till hattar.
I eftermiddag ska jag till Falkenberg och åka skridsko med barnen. De är inbjudna till ett ”skridskokalas” nästa vecka och ingen av dem har stått särskilt mycket på skridskor.
De ville därför träna lite i förväg. Jag var där i måndags med sjuåringen och det gick jättebra. Jag var lite orolig att han skulle ge upp första gången han ramlade men han kämpade på bra och tyckte det var roligt hela tiden. Jag var lite vinglig själv. Det var säkert 15 år sen jag åkte skridsko sist.
När det gäller Varbergs kurort så har jag bestämt mig för att stanna hemma. Jag tänker ta ledigt men vara hemma. Det funkar bäst för mig just nu. Jag pratade med handläggaren på Region Halland i går och hon sa att hon skulle förlänga beslutet maj månad ut. Jag har alltså fortfarande kvar möjligheten att åka till Varberg. Jag får känna hur det känns framöver. Att bara åka dit en vecka kanske är ett alternativ, två veckor känns väldigt långt tycker jag.
Det känns verkligen som ett ”i-landsproblem” att grubbla över om jag ska åka bort och bo på ett spa i två veckor eller inte. Just nu vill jag inte åka, även fast det är generöst av Region Halland. Sluta grubbla Johan.
