Jag åkte skridskor med barnen i eftermiddags. Det gick jättebra! Det var glada och positiva hela tiden, trots ett par rejäla fall. Sjuåringen åkte rätt mycket utan stöd. Fyraåringen åkte med stöd hela tiden men allt eftersom han kämpade på så fick han bättre och bättre ordning på fötterna. De är charmiga att se på när de kämpar med balans och underlag – rätt mycket Bambi på hal is.
När vi åkt i nästan en timme så började jag bli trött och vi avbröt. Eftersom de varit så duktiga sa jag att vi skulle äta hamburgare på vägen hem. I min enfald lät jag dem välja mellan MAX
och McDonalds. De tog givetvis McDonalds. Jag försökte argumentera för att hamburgarna är mycket godare på MAX men det var bara McD som gällde.
Väl där beställde jag varsitt Happy Meal till dem. Vi fick vänta en stund på deras mat och medan vi väntade märkte jag att de var ganska trötta, särskilt den lille killen. Medan vi åt fick ”lilleman” utbrott ett par gånger. Det är oftast väldigt små saker som utlöser dem när han är trött. Jag skulle inte ha skakat josen. Han skulle haft äpplen istället för morötter som tillbehör (nej, det hjälper inte att storebror erbjuder honom sina äppelbitar).
Min fru ringde under måltiden och jag föreslog då att fyraåringen skulle prata lite med mamma. Absolut inte – han var faktiskt blyg! Storebror pratade med henne istället och berättade bl.a. att de varit väldigt duktiga på att åka skridskor. Nytt utbrott från minstingen. Det fick brorsan inte säga. Så fortsatte det ett tag, tillslut verkade han dock ha fått ordning på blodsockret och blev glad och go igen.
Det är väl egentligen inget konstigt med trötta och hungriga barn som får utbrott. Det får dock mina stressnivåer att dra iväg rejält. Det känns som om hela restaurangen tittar på mig och tänker att det var en jävligt gnällig unge han har. Den stressen förbättrar ju inte min förmåga att hantera hans utbrott på smidigast möjliga sätt. Min erfarenhet av barn som får ”utbrott” är att ibland kan man inte lugna ner situationen bara genom att vara mjuk och smidig. Ibland måste man ”sätta ner foten” också. Jag tycker det är jobbigt att ”sätta ner foten” i offentliga miljöer. Det blir inte heller riktigt lika effektivt om man försöker göra det viskandes som jag gjorde. Därmed inte sagt att man ska skrika så att ungen blir döv.
Han lugnade sig efter en stund och jag tror inte att det var så många som uppmärksammade våra förehavanden. Även om det hade varit det så hade det väl egentligen inte varit nån katastrof. Så kan jag känna nu. Då fanns det ögonblick när jag bara ville ta ungen under armen och gå ut till bilen.
Blir det fler besök i ishallen, trots McHell?
Jajamänsan! Jag tror nog också att vi kan fira med hamburgare igen, men då blir det MAX.
