Kvinnoholmen
Jag tänker ge mig på att försöka läsa en bok igen och för nån som varit en bokmal en stor del av livet 
men nu helt slutat läsa böcker så är det en stor grej. Sen jag blev sjuk har jag haft svårt att fokusera tillräckligt för att faktiskt läsa en bok, att lyssna på ljudböcker går dock alldeles utmärkt. Boken jag ska prova med är Ålevangeliet av Patrik Svensson. Boken fick jättebra kritik när den kom 2019 och ska vara en fackbok med självbiografiska inslag. Det är nog den fackboksmässiga delen om ålen som lockar mig mest men vi får se vad jag tycker om helheten när jag kommit en bit in i läsandet.
Jag har egentligen inget speciellt förhållande till ålen som fisk. Jag har ätit rökt ål (gott men fett) och 
så har jag sett levande ål några gånger, både fångad och i frihet. Den första ålen jag såg var fångad i en ryssja och det var på en ö som heter Kvinnoholmen och som ligger i Sörmlandsskärgård, mellan Nyköping och Trosa. 
En period var min far tillsammans med en kvinna vars familj ägde ön så vi tillbringade några helger där när jag var 7-8 år. På ön fångade jag också min första gädda efter att jag fått låna ett kastspö. Jag minns
faktiskt fortfarande vad jag hade för drag på, en Mörrumsspinnare, ett drag som jag nog fångat flertalet av mina gäddor med. Jag såg också ål i Linköping en gång när jag sprang
längs Stångån. Ålen hade tagit sig upp på land och låg i gräset jämte gångvägen, de kan tydligen göra det.
Lite trivia om kvinnan vars familj ägde Kvinnoholmen – hon följde med pappa och mig till Finland en
sommar när vi hälsade på farmor och farfar. Många år senare så pratade de fortfarande om henne som den ”bästa” av pappas flickvänner och orsaken till det var att hon var fiskevan så hon kunde både rensa fisk och hänga nät på tork. Farmor och farfar bedrev lite husbehovsfiske så de gillade det, ibland är det ovanliga saker som imponerar på ”svärföräldrarna”.
Häromdagen slog jag i ringen i näsan med handen (glömde att jag hade den och gnuggade mig i ansiktet). Det resulterade genast i att området runt piercingen blev rött och irriterat men efter lite intensivbehandling med koksaltlösning så börjar det se bättre ut. Näspiercingen är mycket känsligare än vad hålet i örat var men det är väl för att det är brosk i näsan och örat är bara en mjukdel.
Kvällarna blir allt ljusare och i går när jag satte mig med pipan vid 20.30
så var det fortfarande hyfsat ljust ute. Ljuset är härligt och snart blir kvällarna ännu bättre när fåglarna kommer igång med sina
konserter framförda från kastanjerna på gårdsplanen.
Till sist några foton jag hittade när jag letade efter ett kort med farfar och fisketema. Det första är på farsan uppflugen i en dadelpalm (nu vet jag vart 13-åringen får sitt trädklättrande ifrån), det andra är på mig och ”söstra mi” vid Döda havet i Jordanien och det tredje är på mig och pappa på en bergsväg 
i närheten av Petra, Jordanien. På väg till Petra så plockade vi upp en liftare som visade en genväg, den kanske var kortare men bitvis var vägen både smal och dålig (och stupen ganska branta)….. Jordanienbilderna är tagna när jag gick på gymnasiet, typ 1986. Pappa var tillbaka i Irak då (med min syster) och jag åkte ner och hälsade på och vi bilade till Jordanien. Bildsviten innehåller även ett kort på en gäspande katt och ett klassfoto från tvåan eller trean. Känner ni igen mig?
Jag såg i Hallandsposten att komikern och rättshaveristen Peter Wahlbeck ska ge sig in i rikspolitiken 
med ett nystartat parti (han är inte grundaren) som heter MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati. Deras hjärtefrågor verkar vara vaccinmotstånd och att Sverige inte ska gå med i NATO. När jag läste artikeln så tänkte jag att de behöver inga medlemskort i partiet, det räcker med foliehattarna….. 🙂
