En träffande beskrivning av min sinnesstämning de senaste dagarna är ”Life´s a bitch and then you die”.
Jag är med andra ord inte i jättebra form. Jag tror att det delvis beror på att jag varit, och är, stressad över bokningarna för Irlandsresan men det beror nog också på att jag inte lyckats hitta tillbaka till vardagen trots att julen är över. Hustrun jobbar igen och ungarna är i skolan och på fritids så jag har fått tillbaka mina ensamma dagar här hemma men jag har trots det inte hittat lugnet i vardagen.
Gårdagen var t.ex. en riktig skitdag, Den började med att jag var jättestressad när ungarna skulle i väg till skolbussen, det var en jättepåfrestning att bara få på dem ytterkläderna. De var mer intresserade av att stå och knuffa på varandra eller diskutera oväsentligheter med mig och hustrun. Efter att ha följt barnen till bussen så hade jag behövt sätta mig ner och ta det lugnt men då skulle hästarna ut, det skulle fixas med vedpannan, och både hönsen och småfåglarna skulle ha mat. Ibland är det där saker som gör mig glad och lite 
starkare men så var det inte igår.
När jag sen kom in så kunde jag inte hitta nån ro i det jag gjorde. Efter att ha påbörjat och snabbt avslutat flera aktiviteter (läsning, sy, blogg) så fastnade jag framför datorn och tittade på boxning på YouTube. Det kändes som en hjärndöd sysselsättning men jag hade inte ork att göra nåt annat. Jag satt där och kände mig meningslös tills det var dags för lunch. Under lunchen så såg jag klart ”Harvey” (mer om det nedan) och även om filmen var bra så kunde den inte ändra min grundkänsla av förtvivlan. Efter att ha sett klart ”Harvey” gick jag och la mig en stund, inledningsvis låg jag bara och grät (utan nån egentlig orsak) men till slut så somnade jag.
Efter att ha sovit så gick jag ut lastade hö. Vi hämtade ett lass med hästsläpet i torsdags så jag tömde släpet och staplade höet i en tom box i stallet. Nu har vi 38 balar hö hemma så hästarna har maten säkrad i åtminstone 7-8 veckor (beroende på hur kallt det blir). Det känns alltid tryggt att ha gott om hö hemma, som att ha mycket pengar på banken.
Medan jag tömde släpet så lyssnade jag på ”The Reversal” av Michael Connelly. Jag har både läst boken, och lyssnat på den på svenska tidigare men aldrig på engelska. Jag vet ju hur det kommer att gå men det är ändå spännande. Jag är lätt beroende av Connellys böcker. Jag lyssnar kontinuerligt på dem i telefonen. Som tur är, är han väldigt produktiv och det finns mycket att lyssna på. Hans böcker har huvudpersoner som är ensamvargar och gör saker på sitt sätt. Låter det bekant….? 🙂 De utspelar sig också huvudsakligen i Los Angeles och det har gjort att jag har en massa namn på platser i LA som jag inte vet hur de ser ut. Jag har inte nån stor lust att resa till USA men Michael Connelly har trots det gjort mig nyfiken på Änglarnas stad.
Jag såg som sagt var klart ”Harvey” i dag och den var lika bra som jag kom ihåg den. Jag kom dock inte att den hade en irländsk, keltisk koppling.
”Harvey”, den osynliga jättestora kaninen som James Stewart är kompis med i filmen, är en s.k. ”Pooka” och det är en figur ur den irländska mytologin. Wikipedia har följande att säja om en ”Pooka” eller ”Púca” som de kallar dem.
”The púca (Irish for spirit/ghost), pooka, phouka, phooka, phooca, puca or púka, is primarily a creature of Irish folklore. Considered to be bringers both of good and bad fortune, they could either help or hinder rural and marine communities. The creatures were said to be shape 
changers which could take the appearance of black horses, goats and rabbits. They may also take a human form, which includes various animal features, such as ears or a tail.”
Man kan hitta kopplingar till Irland överallt om man bara letar tillräckligt noga. Det påminner mig om att jag borde återuppta mitt släktforskande. Jag kom ju en bit på morfars danska sida men jag hittade ju inte den irländska kopplingen jag har fått för mig finns där någonstans. Kan jag bara komma in i vardagslunken igen efter jul och Irlandsbokningar så ska jag sätta mig ner och leta rätt på en irländsk anfader eller anmoder.
Efter att jag tömt släpet så gick jag en promenad i det fantastiska vädret. Det var kallt i luften men solen värmde och småfåglarna kvittrade som besatta från buskarna. Jag försökte spela in kvittrandet 
med mobilen men tyvärr blev det bara brus. Jag lyckades dock ta en selfie på mig själv i solskenet.
Vid 16-tiden så åkte jag i väg för att hämta ungarna på fritids, på vägen så svängde jag inom Apoteket för att hämta ut lite medicin. Innan jag åkte så var jag lite orolig för att Forden inte skulle starta, det var ju tio grader kallt och jag hade inte haft nån motorvärmare inkopplad. Den startade men den knorrade lite. När jag skulle från Apoteket så startade den inte, den var fullkomligt stendöd.
Jag svor lite och ringde hustrun och satt sen utanför Apoteket och kände mig nedslagen. 
Hon hämtade barnen och kom sen förbi mig och vi kunde enkelt starta Forden med startkablar. När vi kopplade ifrån kablarna så började dock varningslamporna för batteriet, ABS-bromsarna och antisladdsystemet att lysa. Dessutom kom det upp ett meddelande om att servostyrningen slutat fungera. Jag kunde snabbt konstatera att servon inte fungerade, bilen var 
mycket tungstyrd. Jag stängde av motorn och försökte starta igen (ibland hjälper det mot konstiga felmeddelanden). Fordhelvetet vägrade starta igen så det blev kablar en gång till. Återigen så startade den utan några som helst problem när vi använde startkablarna. Återigen dök felmeddelandena upp när vi kopplade bort startkablarna. Jag körde bort bilen till verkstaden och lämnade den där. Jag hoppas att de kan titta på den i början på nästa vecka.
Hustrun är inne på att vi ska byta bil, kanske till en Golf. Jag kan väl tycka att det är en god idé men jag kan inte riktigt 
sälja min skitbil med gott samvete. Jag tycker synd om den stackare som råkar köpa den. Jag har alltid tänkt att jag ska köra Forden tills den rasar fullständigt och att vi sen köper en billig, rätt risig bil till mig. Vi får se hur vi gör, de ständiga verkstadsbesöken och vetskapen om att man inte kan lita på Forden börjar dock gå mig på nerverna.
Bilstrulet hade spolierat våra planer kring handling och matlagning så vi köpte pizza på vägen hem. När vi kom hem så var min plan att bara äta lite och sen lägga mig. Jag åt hela pizzan, Oxytocinkicken när jag åt 
gjorde att jag inte slutade förrän tallriken var tom. Efter att kvällsbestyren med barnen, hästarna och pannan var avklarade så hade jag piggnat till lite och fikade med hustrun medan vi tittade på ”På spåret” och ”Skavlan”. Fikat bestod av glass, för min del av stora mängder glass, jag kunde inte sluta äta förrän jag blev illamående. Frågan är hur god jag kommer tycka Kakdegsglassen kommer vara nästa gång, vi har typ fyra liter kvar…
I morse gick jag upp vid sex och gav hästarna frukost och åt själv lite. Vid 8-tiden, när den övriga familjen åt sin frukost, så gick jag och la mig igen och sov sen till 11.30. Trots att jag sovit mycket så har dagen präglats av hur trött jag är. Jag har kärrat in lite ved men annars inte gjort mycket. 
Målsättningen har varit att klara av att blogga och hålla mig vaken tills ungarna lägger sig för att sen gå och lägga mig. Jag borde förmodligen försökt träna lite men jag har helt enkelt inte orkat.
