Lite som Snusmumriken
Mina revben blir ömmare för varje dag som går men så brukar det vara första veckan med en revbensskada. Idag är det precis en vecka sen jag gjorde illa mig så förhoppningsvis blir de inte värre nu. Läkaren som tittade på min skada trodde inte att det var en fraktur utan en 
muskelskada och skrev ut inflammationshämmande åt mig men jag upplever inte att de hjälpt. Jag tror det beror på att det är en skelett- och inte en muskelskada. Det känns precis som när jag bröt ett revben 2020, smärtan är den samma och när jag rör mig så känns det som att det skadade revbenet rör sig i sidan på mig på precis samma sätt som då. Rent praktiskt så spelar det ingen roll om det är en muskel- eller en skelettskada, behandlingen handlar ändå bara om att bita ihop och låta kroppen läka.
Hatten jag hade med i bloggen i förrgår ger mig lite Snusmumrikvibbar, nåt som förstärktes när jag igår hade min ”arbetsrock” på mig.
På eftermiddagspromenaden tog jag dessutom med en pipa för att förstärka likheten ytterligare, resultatet syns nedan. Jag läste på lite om Snusmumriken på Wikipedia och jag känner att vi har lite mer än bara klädstilen gemensamt.
Ikväll ska hustrun och jag på bio, det händer inte varje dag. Vi ska se Irlands Oscarsbidrag ”The banshees of Inisherin.
Filmen är till stora delar inspelad på Inishmore, den största av Aranöarna utanför Galway på Irlands 
västkust. I juni 1988 tillbringade jag några dagar på Inishmore och det är en väldigt speciell plats, både till utseendet och kulturellt. Ön är väldigt karg och den beskrivning Oliver Cromwell gav av området för drygt 370 år sen är lika blodtörstig som sann – “There isn’t a tree to hang a man, water to drown a man, nor soil to bury a man”. Ön är en del av Gaeltacht, d.v.s. de områden på Irland där iriskan fortfarande är ett levande språk som pratas till vardags.
Till sist några foton från de senaste dagarna.
