Livet på en pinne, och ändå inte
Idag gav jag mig i kast med veden till nästa säsong. Det var flera år sen jag sågade och klöv egen ved
men i år tänkte jag göra ett försök. Jag kommer inte få ihop så att det räcker hela säsongen men en bit på vägen kommer jag. Tyvärr var vädret inte lika strålande som igår men jag fick ändå en fin dag (hann med ett hovslagarbesök också).
Efter att ha sågat lite på förmiddagen så åt jag lunch ute (äggmackor och kaffe) och sen så rökte jag 
en pipa. Det var fantastiskt fridfullt att sitta där och puffa, dricka lite kaffe och titta på när får och hästar mumsade hö. Det var verkligen livet på en pinne.
Efter lunchen så sågade jag lite till men då var det fridfulla slut och jag fick en rejäl ångestattack. Det händer ganska ofta att jag de dagar då jag fått nåt gjort på förmiddagen får en hiskelig ångest på eftermiddagen. Det är helt ologiskt och jag förstår inte varför det blir så men det är väldigt 
obehagligt. När ångesten skar som värts i kroppen så var det så illa att jag nästan ville lägga handen på den snurrande sågkedjan bara för att få känna något annat än ångest. Missförstå mig rätt nu, tanken kom men det fanns aldrig någon risk att jag skulle göra det. Det var mer som en flykttanke, nåt som dök upp i huvudet bara för att försöka få bort ångesten.
Efter att ångesten kom så avslutade jag sågandet och ägnade en stund åt att städa undan på vedbacken. Att såga är den lätta biten, det jobbiga (och tråkiga) är att plocka undan den sågade veden så att den inte blockerar det fortsatta arbetet.
