Lyckligt lottad
Vissa dagar blir ganska bra fast de börjar dåligt. Jag var väldigt trött i går morse, morgonsysslorna var tunga och jag var dyster till sinnet men under eftermiddagen så vände det plötsligt och jag började må bättre. Det var inte så att det hände nåt särskilt under dagen men 
när jag vid 18-tiden tände i pannan, matade fåren och tog in hästarna så kände jag mig oerhört tillfreds med tillvaron. Livet blev kanske inte som jag tänkt mig men jag är ju faktiskt lyckligt lottad som får bo som jag gör, med en härlig familj, djur och i vackra omgivningar. Även om tillvaron ofta är jobbigt så finns det också något underbart i hur vi lever – bara en sån sak att jag kan stå och snacka med en häst på kvällen och lyssna när den förnöjt tuggar på sitt hö.
Jag är också väldigt glad att barnen får växa upp här på landet, jag tror att det är en bra plats att bo 
på som barn. Jag hade gärna växt upp här, inte för att det är nåt fel på att växa upp i Vagnhärad och Bagdad heller men jag inbillar mig att man blir lite mer jordnära och stadigare i sin syn på livet och tillvaron om man växer upp på landet med djur omkring sig. Hursomhelst är jag säker på att jag trivts väldigt bra här, i varje fall tills jag gick ut grundskolan. På gymnasiet hade jag nog tyckt att Underlund var för mycket på vischan. När jag gick 
på gymnasiet hade jag flyttat till Södertälje och närheten till Stockholm gav många möjligheter, musik, teater, bio och sånt. Sönerna får söka den sortens aktiviteter i Halmstad och det går säkert bra det med, även om utbudet är ett helt annat än i Stockholm.
Äldsta sonen har ju redan börjat ta sig till Halmstad med kompisarna för bio och idag var han inne en 
sväng för att handla lite och ta en fika med en kompis (jag hoppas de valde ett riktigt fik och inte nåt kedja). Jag skjutsade in honom men han och kompisen tog bussen hem. Ska jag vara helt ärlig så var jag lite orolig när jag lämnade honom eftersom han inte varit inne i Halmstad på egen hand så ofta tidigare. Jag känner mig lite fånig som oroar mig för att han inte ska klara av att tillbringa en eftermiddag med en kompis i Halmstad, särskilt med tanke på den stadsmiljö jag rörde 
mig ensam i när jag var i hans ålder. Fotot från Bagdad är nytaget men jag passerade ofta den platsen promenerandes, vi kallade den Operarondellen. Jag var väl kanske lite tuffare och mer försigkommen än sonen är men han är långt ifrån bortkommen när det gäller att ta hand om sig själv.
Gårdagen började som sagt var segt, blev sen bra men tyvärr så slutade den med oro. Som så många gånger tidigare blev jag väldigt orolig när det drog ihop sig till sängdags. Det är som att det slår på en strömbrytare i kroppen på mig när jag börjar göra mig i ordning för sängen, jag blir väldigt spänd och 
alla eventuella känslor av att det ska bli skönt att lägga sig ner och vila försvinner. I går krävdes det både tröstätande och en mild form av självskadebeteende för att få mig att somna – jag pillar hål på huden på axlar och skuldror för beröringen gör mig av någon anledning lite lugnare (beteendet kallas ”skin picking” eller dermatillomani).
