Idag har jag fortsatt lyssna på gospel. Jag kände dock att jag måste bryta av det positiva med lite rejäl ångest. Det fick bli Kjell Höglund
med ”Man vänjer sig”. I mina öron så låter den som koncentrerad ångest över tillvaron. Problemet är bara att Höglund har fel – man vänjer sig inte. För mig är ångesten och grubblet över tillvaron vassa som rakblad, varenda dag.
Jag träffade min läkare förra veckan eftersom min sjukskrivning löpte ut sista januari. Sjukskrivningen är nu förlängd till sista maj. Jag tror inte, inte doktorn heller, att det kommer ske några stora genombrott till dess men de sjukskriver inte längre än så. Försäkringskassan har tydligen synpunkter.
För mig är det lite laddat att läsa mitt läkarintyg. Jag sammanfattas på några få rader. ”Välvårdad, orienterad ggr 4. Depressivt färgad grundstämning. Lättväckt ångest, utlöst av vardagssituationer. Fluktuerande energi och framtidsoro. Inget psykotisk. Suicidala tankar förekommer.” Vad “orienterad ggr 4” betyder vet jag inte men resten stämmer. Jag har fått massvis med sjukintyg vid det här laget men det känns alltid kluvet att läsa dem. Jobbigt eftersom det är ”svart på vitt” på att jag har problem. Skönt eftersom det är ”svart på vitt” att min situation tas på allvar.
Jag har mejlat iväg intyget till min chef. Det är också lite jobbigt. Jag ser framför mig att han suckar när han öppnar mejlet, ”Jaha, sjukskriven tre månader till. Varför anställde vi den där strulputten”. Jag hör aldrig nåt från min chef. Jag har inte pratat med honom på två år. Den info han får om mig får han via sjukintygen och den kollega jag brukar luncha med. Jag vet inte riktigt vad jag skulle vilja att min chef gjorde. Jag tycker ju att han är ett stort ”stolpskott” när det gäller personalfrågor men det hade nog känts bra om han hört av sig nån gång. Nu känns det som om företaget vill glömma bort mig. Jag är bara ett problem, ingen möjlighet. Så länge det känns så är det väldigt skrämmande att tänka på att börja jobba igen.
