Kan själv….

Generellt sett så tycker jag att jag fått bra vård av psykiatrin sen jag blev sjuk 2007. Visst, jag har stött på läkare vars egon vida överstigit deras kompetens och annan vårdpersonal som inte riktigt hållit måttet men på det stora hela har jag fått bra vård. Med ett undantag – när jag blev inlagd 2007 så satte de genast in sömnmedel som en av mina mediciner. Jag hade en uppsjö av psykiska symptom när jag blev sjuk men sömnsvårigheter var inte ett av dem. Det brydde sig vården inte om utan de gav mig rutinmässigt sömntabletter (typ Zolpidem eller Zopiklon) och har fortsatt med det så nu har jag ätit en medicin som är tänkt för tillfälligt bruk i nån månad i mer än 14 år (dosen har dock inte höjts). En del av ansvaret är givetvis mitt, ingen har tvingat i mig tabletterna utan jag har själv tagit dem, men jag kan inte låta bli att tycka att vården var för snabb med att skriva ut sömnmedel 2007 och sen för dålig på att följa upp mitt användande. Under årens lopp har jag gjort några försök att sluta och ibland har jag lyckats hålla upp i ett par veckor men sen har det kommit en period när jag av nån anledning mått sämre och då har jag återgått till att ta tabletterna i ett slags sökande efter trygghet och stabilitet i sovandet, vilket är en förutsättning för att jag ska orka kämpa med mitt mående.

Nämnas bör också att varje gång jag slutat med sömntabletterna så har jag gjort det tvärt. Det var först i samband med mitt försök att sluta i somras som jag insåg att den typen av medicin bör trappas ner för att minska risken för utsättningssympton. Jag tycker dock inte att jag upplevt några såna, det har varit svårt att sova några nätter men sen har det lugnat sig. Problemet har varit att jag för eller senare fått en mental svacka och börjat ta medicinen igen trots att jag egentligen inte tycker om att ta den. Jag har inga problem att ta mina ”vanliga” mediciner men just sömntabletterna ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig som en missbrukare.

När jag träffade min läkare förra måndagen så diskuterade vi utsättning av sömnmedicinen och vi var båda två för det. Jag hade förväntat mig att hon skulle ge mig ett nedtrappningsschema för Zolpidem (det sömnmedel jag använder just nu) men hon sa att hon inte ville göra det själv utan skrev en remiss till en klinik som heter TILMA (Terapi, Information vid LäkeMedelsAvvänjning) Jag hade föredragit att min läkare hållit i det men jag sa okej till remissen. När jag kom hem så googlade jag ”TILMA” för att få mer info om vad det egentligen är och resultatet kändes inte riktigt bra. De verkar syssla med beroende- och missbruksvård och jag kände mig inte bekväm med att hamna i det facket. Jag ville sätta ut Zolpidem på samma sätt som jag satt ut andra mediciner jag slutat med, vill inte bli inblandad i nåt beroende-hokus pokus. Jag bestämde mig därför att sätta ut Zolpidem på egen hand (sa inget till hustrun eller min läkare eftersom jag misstänkte att de inte skulle tycka att det var en av mina mest lysande idéer).

Tidigare så har jag ju slutat tvärt med Zolpidem men den här gången så hade jag en egenhändigt påkommen nedtrappningsstrategi. Jag skulle halvera dosen (startdos 10 mg) och ligga kvar där tills jag sovit klockrent en natt och då skulle jag halvera dosen igen. Det innebar att jag fick två ”trappsteg” på min utsättningstrappa – 10 mg-5 mg-2,5 mg-0. Det tog några nätter innan jag sov bra på 5 mg-nivån och ytterligare en vaknatt på 2,5 mg men i natt så sov jag bra utan att ha tagit nåt sömnmedel alls. Förhoppningsvis fortsätter det så. En vecka är ju en ganska snabb utsättning men jämfört med att sluta tvärt som jag gjort tidigare så var det här ju ändå lite mjukare. Jag ville också att det skulle gå fort eftersom det är just nu jag är motiverad och jag ville smida medan järnet var varmt. Jag ska dessutom lämna in min kvarvarande sömnmedicin på apoteket så att jag inte har möjlighet att börja ta den igen om jag hamnar i en svacka framöver.

Idag var jag i Halmstad och käkade lunch med en kompis. Det var länge sen vi sågs så det var verkligen trevligt att träffas igen. När jag ändå var i stan så passade jag på att svänga förbi Kupans nyöppnade lokaler och eftersom Erikshjälpen ligger precis jämte så var jag in där också. Till min besvikelse så blev det inga klädfynd (mest för att jag är snål) men de nya lokalerna var fina. Ni får dock nöja er med en bild på utsidan eftersom jag inte ville fota i lokalen och få med en massa folk som kanske inte villa vara med på bild.

I förmiddags var vädret här riktigt grått och det fick mig att använda de enda skor jag egentligen behöver, mina Doc Martens, när jag åkte in till Halmstad. Jag kombinerade dem med ett par Levis, en lite grövre skjorta, väst, slips och en flanellkavaj. Och så den första filt hatt jag köpte när hattintresset vaknade 2009 (cirka).

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

Google translate:

Arkiv
Länkar
The Pitti Peacock
Mr Porter gör en ironisk betraktelse av herrmodemässan Pitti Uomo.
Saoradh
För ett fritt och enat Irland - Nu!
Paul Smith
En intervju med en inspirerande människa och designer som gör snygga, bärbara kläder
Nelly´s garden
En bra blogg
Boxning
En rond som inspirerar mig – Ibland överträffar verkligheten Hollywood. Släng dig i väggen Rocky!
Aileen from Derry
Om vådan av att kliva in i fel bil
Gilla och dela
RSS
Följ via Email
Facebook
Google+
https://villblifrisk.com/kan-sjalv/
Twitter
INSTAGRAM