Jag har fortsatt att klarat de senaste nätterna utan min sömnmedicin Zolpidem 
men i går kväll var det lite lockande att ta en tablett. Hustrun och jag pratade pengar strax innan sänggåendet och det stressade upp mig. Det är inte så att det är tomt i kassan men samtal om hushållsekonomin tar alltid hårt på mig. Jag la mig men kände att jag var spänd som en fiolsträng och då kom tankarna på att ta en tablett för att ta udden av spänningen så att jag skulle kunna somna. Jag lät dock bli och klev istället upp ur 
sängen och satte mig i teve-soffan och tittade på Seineld (alla säsonger finns på Netflix nu). Det blev lite glass också…. Efter två avsnitt och två skålar glass så kände jag att spänningarna släppte och att jag blev trött så jag begav mig mot sängen och där somnade jag tämligen omgående. För att ta bort risken för återfall i Zolpidembruk så var jag idag förbi apoteket och lämnade in mina kvarvarande tabletter. I går bad jag dessutom min läkare att radera mitt recept på Zolpidem men hon lyckades inte riktigt med det, hon dubblerade det istället 
så plötsligt hade jag två recept på sömnmedel. I samband med medicininlämningen så kunde dock apotekspersonalen hjälpa mig att ta bort recepten.
Häromdagen så tog jag min löpning till en ny nivå när jag gjorde nåt jag inte gjort på tjugo år – sprang intervaller. Sen i våras har jag sprungit snabbdistans (5 km) men intervaller är en mer renodlad 
träningsform för att öka snabbheten. Jag sprang fyra 1000-metersintervaller med två minuters vila emellan och det gick hyfsat. Jag är ju inte snabb men jag blev duktigt trött (det både väste och pep om andningen på slutet av varje intervall) och det var ju själva syftet med övningen. Den varma, goa och trötta känslan man får i kroppen efter intervallträning var väl värd plågan att försöka springa fort.
Nu är hösten här på riktigt och det har påverkat mitt piprökande, eller i varje fall vad jag stoppar i pipan. I somras var det huvudsakligen mjukare och mindre nikotinrik tobak som gällde men i takt 
med att höstrusket etablerat sig har jag valt fränare och mer nikotinhaltig tobak, t.ex. MacBarens Bold Kentucky. Det är kanske inte den allra nikotinstarkaste piptobaken på marknaden men den ligger med i toppen på listan. Mitt allra första möte med nikotin var inte alls angenämt – mamma 
lät mig prova snus när jag var 7-8 år vilket resulterade i att jag spydde men numera är jag rätt nikotintålig. Det beror nog på både nån medfödd egenskap och det faktum att jag med åren blivit en ganska stadig bit, är inte längre den speta jag en gång var.
