Hängrännor

Jag får inte till mina ”lediga” dagar, d.v.s. de dagar då jag inte har praktik eller terapi. Det känns som om jag den senaste tiden ägnat de dagarna åt att jaga saker på min mentala ”att-göra”-lista. När jag springer så tänker jag att jag borde kratta löv. Krattar jag löv så tänker jag att jag borde gräva ur fårhuset. När jag gräver ur fårhuset så tänker jag att jag borde springa. Frånvaron av mindfullness är total.

Trots att jag känner mig stressad över saker som jag borde göra så kan jag fastna framför datorn och titta på klipp på YouTube. Det blir mest Irland eller boxning. I dag tittade jag bl.a. på snygga kroppsslag.

Nåt som inte står på min ”att-göra”-lista just nu är att rensa hängrännorna på magasinet. De är fulla med löv och kastanjer men rensar jag dem i dag så är de fulla i morgon igen. Det är ingen idé att ge sig på hängrännorna innan kastanjerna fällt alla sina löv. Det brukar ske ganska så omgående efter de första riktiga frostnätterna.

I dag har jag dock rensat hängrännan och ränndalen på baksidan av huset. På den sidan är det bara asklöv som hamnar i rännorna och asken har fällt sina löv.

Elektrikern har varit här och tittat på batteriback-up:en (UPS) till värmepannan. Back-up:en är slut, det är en ny som gäller. Han har kopplat strömmen förbi UPS:n så att vi kan elda i pannan medan vi funderar på om vi verkligen behöver en batteriback-up till pannan. Spontant känner jag att vi inte riktigt haft så mycket användning för UPS:n de tio år vi haft den. Jag tror att vi kan ha bättre användning för de 15 000 kronor en ny kostar.

Jag lät sjuåringen ta med en kompis hem efter skolan idag. Det händer väldigt sällan. Jag vill inte att killarna har kompisar här när jag är den ende vuxne hemma. Det beror på att det tenderar att bli rätt stojigt med ett extra barn i huset och jag har väldigt svårt för stoj och stök. Jag försöker därför styra kompisbesök till helgerna när min fru också är hemma. Av någon anledning så kunde jag inte säga nej när sonen frågade idag. ”Normalitetsfaktorn” påverkade säkert mitt beslut i hög grad, d.v.s. att jag vill att han ska upplevas som vem som helst av sina kompisar (som han brukar få följa med dem hem efter skolan). Om jag hela tiden säger nej när kompisar vill komma hit och leka så är jag rädd att sjuåringen ska ”sticka ut” på ett negativt sätt bland kompisarna. I mina tankar så finns mobbning, isolering och ett liv i misär runt hörnet om han upplevs som annorlunda eller udda.

“Normalitetsfaktorn” får mig i bland också att känna att vi borde skaffa en X-box och även ge efter för sjuåringens tjat om en egen mobiltelefon. Fast de sakerna känns inte lika personliga och jobbiga som det faktum att jag inte riktigt orkar med när han har kompisar hemma. Just det är förknippat med mina psykiska problem och innehåller därför en hel del skamkänslor som saknas när det gäller hemelektroniken.

Samtidigt som jag vill att han ska smälta in och vara så ”vanlig” som det bara går så vill jag att han ska vara självständig och ha en egen vilja, inte bara springa med flocken. Jag vill äta kakan och ha den kvar.

Jag var till optikern med de trasiga glasögonen igår. De är lagade och nu känner jag igen mig själv när jag tittar i en spegel.

I går fick jag en komplimang för hatten som jag har på selfien. Det var en yngling (typ 17 år) som sa att han tyckte hatten var snygg. Han tyckte den påminde om den som huvudpersonen i ”Breaking bad” har. Jag hade ju inte koll på vad ”Breaking bad” var för nåt men jag googlade det när jag kom hem. Jag vet inte om jag tycker det är en så kul komplimang att få höra att jag går omkring och ser ut som en kemilärare som börjat tillverka knark.