Mannerheims memoarer
Hustrun och sönerna kom hem från sin Stockholmsresa sent i går kväll. 
På grund av en olycka på järnvägen utanför Alingsås så kom de hem först vid midnatt, flera timmar försenade. De verkar ha haft det bra i huvudstaden där de turistat på både gator och i museum, de klämde också in lite shopping och när de besökte en second hand-butik så passade 14-åringen på att köpa några böcker, 
bland annat Gustaf Mannerheims memoarer i två band. Det köpet gillas inte av mig eftersom jag tycker att Mannerheim var ett praktarsel som förtjänar vårt förakt för sitt agerande under det finska inbördeskriget 1918. Som alla inbördeskrig var det en blodig affär med terror och mord på båda sidor men Mannerheims vita soldater stod helt klart för de flesta av
övergreppen. Mannerheim utfärdade tidigt i kriget en order om att avrätta fångar och personer som misstänktes sympatisera med den röda sidan. Rödgardisterna avrättade också fångar och såna som stödde den vita sidan men det var inte resultatet av en medveten strategi från krigsledningen utan lokala initiativ. Forskningen har visat att den röda sidan avrättade cirka 1400 fångar/meningsmotståndare medan den vita sidan sköt 7300 personer. Till det ska läggas de minst 11 600 röda fångar som dog, ofta av svält, i de vitas fångläger, huvudsakligen efter stridernas upphörande i maj 1918. Mannerheim var inte ensam ansvarig för de vitas övergrepp men han hade verkligen händerna i syltburken så honom gillar jag inte. Hans insatser under inledningen av andra världskriget, då han ledde försvaret mot det Sovjetiska anfallet, mildrar min syn på honom något. Å andra sidan så organiserade och ledde han Finlands anfall (tillsammans med Tyskland) mot Sovjet i fortsättningskriget 1941-44 och det ger helt klart minuspoäng i min värld eftersom det innebar ett aktivt stöd till nazisterna. Jag vet inte om sonen tar sig igenom Mannerheims memoarer men om han gör 
det så hoppas jag att han också läser Heikki Ylikangas bok om det finska inbördeskriget, ”Vägen till Tammerfors”. Den ger en bild av Mannerheim som jag tror skiljer sig väsentligt från den han själv målar upp i sina memoarer. Nog om Mannerheim och inbördeskriget. Och nej, jag har inte hållit nån föreläsning i ämnet för sonen utan bara talat om att Mannerheim står på min lista över historiska personer som jag inte gillar. Sonen är dock medveten om att den listan är lång så jag tror inte att han bryr sig nämnvärt.
Idag noterade jag att det låg små tussar av väggisolering på marken jämte en husknut. Nån verkar hålla på att bygga ut inne i en av våra väggar. Det finns ett hål i väggen där småfåglar tidigare år sökt vinterkvarter men de brukar inte riva ut isoleringen. Jag misstänker därför att en ekorre jagat bort fåglarna och flyttat in där.
Nån som inte sökt vinterkvarter var det döda bi som jag såg sitta på en röllika när jag promenerade med 
Betty igår. Förmodligen har det in i det sista försökt samla in nektar och pollen till bisamhället men stupat på sin post. ”Semper Fi!” som de säger i den i amerikanska marinkåren.
