Även om jag och femåringen inte hittade på så mycket under helgen så var jag redigt trött i går kväll. Oro, och sen ångest, kom smygande under eftermiddagen (på samma sätt som det gjorde på söndagarna när jag jobbade).
För mig är ångest lik fysisk smärta, till en viss gräns kan jag stå ut med den men när den gränsen passerats så vill jag bara bort. Kemiskt, fysiskt, sättet spelar ingen roll bara smärtan/ångesten försvinner.
När såna situationer uppstår ofta så kommer farliga tankar som ett brev på posten. Rädslan för framtida ångest nöter ner orken att kämpa och försöka se det positiva i tillvaron. Jag vet inte hur många gånger jag, välment, fått höra om ångestattacker att “du vet ju att det alltid blir bättre om en stund”. Det stämmer, jag vet att attackerna klingar av men jag vet också att de alltid kommer tillbaka.
Det är ett negativt sätt att se på min situation. För mig, som har problem med ångest och depression, är det dock det realistiska sättet att betrakta tillvaron. Saker och ting hade varit mycket lättare om jag verkligen hade kunnat ta till mig ett mer positivt synsätt (och inte bara varit medveten om det på ett intellektuellt sätt) men då hade jag förmodligen inte varit sjukskriven idag.
Min fru, som har bättre koll på var vi lägger saker, hittade 
installations-cd:n för Windows XP i går kväll. I morse försökte jag köra den men fastnade pga bristande datorkunskaper. Datorn är inlämnad för genomgång nu och vi får nog inte hem den förrän i slutet på veckan.
Femåringen har varit hemma med mig idag eftersom några bekanta var förbi och fikade (och för att se om de kan hjälpa mig byta keramiken i vedpannan). De hade sina barn med sig (6 och 9) så sonen blev rastad.
När femåringen och jag i eftermiddags åkte in till Halmstad för att lämna in datorn så fick jag en sån där stimulerande stund när jag provade olika färg, form och texturkombinationer på kläderna för att få en så bra matchning som möjligt. Det är extra roligt eftersom jag 
har en så stor palett att “måla” med, jag kan försöka fånga nyanser på ett sätt som jag inte skulle ha kunnat med en liten garderob. Nu kan jag leka med olika färger och nyanser på byxor, skjorta, kavaj, väst/tröja, slips och bröstnäsduk. Det ger en speciell tillfredsställelse att prova, byta nåt, prova igen, byta nåt mer och äntligen få till det där jag letade efter men inte riktigt kunde formulera innan jag såg det i spegeln.
Har jag kommit så långt så spelar det ingen roll att jag sen döljer hela kompositionen under en rock och halsduk när jag sen är ute. Jag vet ju att den finns där och det räcker bra för mig.
