Mössen har flyttat in
Efter ett kort uppehåll på en dag är blåsten tillbaka, idag har det varit över 20 m/s i byarna
så jag skrinlade mina planer på att springa och cyklade istället. Det ska blåsa mindre i morgon så förhoppningsvis kommer jag ut och springer då.
Jag har försökt att både fota och filma blåsten men det blir inte bra, jag lyckas inte fånga känslan som uppstår när vinden ruskar om en. Några som borde vara omruskade är den flock med småfåglar (blir inte klok på vad det är, kanske bergfink) som jag såg flyga förbi mig när jag gick med hundarna efter lunch.
Jag har sett många flockar med småfåglar de senaste veckorna men inte fått till några bra foton. Dagens är de bästa hittills men de är inte bra på ett absolut plan.
I blåsten var hundarna pigga och busiga, till och med Betty sprang lite när jag släppte bestarna i en av 
hagarna. Sigge springer ju värst och som vanligt skulle han busa med Betty men hon sa ifrån på skarpen – då lugnade han sig, ett tag. Jag hade lite problem att ropa in Sigge vid ett tillfälle för han hade hittat ett vilt äppelträd och 
stod och mumsade frukt för fullt. När jag ropade så tittade han bara på mig och sen tog han ett äpple och stack. När han ätit äpplet så var han beredd att komma till mig men först läste han av mig för att se om jag var arg på honom. Irriterad var svaret.
Även om jag inte sprang igår så var jag ute en del och under en utevistelse så noterade jag ett 
flygplan som väckte min nyfikenhet. Det verkade varken vara stridsflyg eller en kommersiell flygning. Hemma igen så gick jag in på Flightradar24 och tittade närmare på planet. Det visade sig att det, och ett systerplan, flög fram och tillbaka i luftrummet väster om Halmstad. Av vad 
jag kunnat få fram av planens ID-nummer så rörde det sig om två av flygvapnets målflygplan som ser till att luftvärnet har nåt att träna på (regementet i Halmstad är ett luftvärnsregemente, de har nyligen fått Patriot-systemet från USA).
Nu när hösten är här så har mössen flyttat in i huset. I veckan har jag tagit två i fällor och i förmiddags 
så slog jag ihjäl en med handen. Jag satt vid datorn och hörde att det prasslade på arbetsbänken bakom mig så jag kikade efter vad det var. Jag såg att det satt en mus under mitt syskrin som står på den bänken så jag tänkte att jag kunde mosa den med skrinet och dängde till det. Det smällde till som attan men skrinet åkte inte ner från kanten det stod på så musen klarade sig. När jag lyfte på skrinet så satt musen bara där och skakade. Jag hade inget att slå den med så jag tog på mig en arbetshandske, knöt näven och dängde till. Nu klarade sig inte musen.
Igår åkte jag till SIA-glass i Slöinge för att se om de hade nåt spännande. Vi har glass i frysen men jag 
har problem att sova nu så jag äter en del. Jag åkte inte tomhänt från SIA, det stora fyndet var fem liter chokladbollsglass för 39 kronor. Den är jättegod, smakar verkligen chokladboll och de har till och med fått glassen så att man känner det där lilla knastrandet som kokosen ger när man äter chokladbollar.
Vad det gäller sovandet så är jag fruktansvärt less på de problemen nu. De ger sig aldrig och förstärker verkligen min negativa grundinställning till livet. Allt kommer att gå åt helvete. När jag i 
våras till slut fick min medicin mot benryckningarna så var det fantastiskt men jag vågade inte slappna av. Jag kände att det var för bra för att vara sant, och jag fick rätt. Jag sov bra till början på augusti när ryckningarna kom tillbaka trots medicinen. Jag höjde dosen lite och fick ytterligare några bra veckor innan ryckningarna var där igen. De är inte alls lika svåra som innan jag började äta medicin mot dem men de är tillräckligt svåra för att väcka mig när jag somnar in. Jag brukar dock kunna somna om relativt snabbt efter att ha gått lite i huset och ätit glass. Gåendet får benen att slappna av och glassen får mitt psyke att slappna av. Natten till idag så hjälpte dock inte gående och glass så nu går jag och är rädd att problemen förvärrats ännu mer. Varje gång det rycker till och jag vaknar så hamnar jag i den desperata känsla jag hade i våras, innan jag fick medicinen och när jag gjorde mitt suicidförsök eftersom psykiatrin vägrade skriva ut den. Den skräcken jag känner gör att minsta ryckning ger ett enormt psykiskt påslag.
Om en dryg månad ska jag träffa en läkare på vårdcentralen för en utredning av ryckningarna men
jag är väldigt uppgiven inför den. Jag tror inte att de kommer hitta nån förklaring (ibland orsakar låga järnhalter i blodet myrkrypningar i benen men mina järnhalter har varit bra i alla blodprov jag lämnat de senaste åren) och kemikaliemässigt så tror jag inte att läkarvetenskapen kan göra så mycket mer (utifrån vad jag googlat fram). Life´s a bitch and then you die.
När jag åkte till SIA så hade jag i varje fall muntrat upp mig lite genom att klä upp mig en aning, vilket igår också inkluderade cowboyboots.
