Muffins

I lördags hade vi en kompis på besök här. Hon och min fru var ute med barnen och plockade björnbär i hagarna. Väl inne igen så bakade de muffins, fast nu för tiden så heter det ”cup cakes”. Fina blev de i varje fall.

För att kunna illustrera mina inlägg om löpning så bad jag min fru ta några kort på mig när jag sprang. En av bilderna blev så här. Det är inte riktigt samma fart och spänst i den som det oftast är i de bilder som dyker upp om man söker bilder på löpning på nätet. På de bilderna verkar alla alltid springa på tå och med höga knälyft.

Egentligen tror jag att min löpstil, som man kan kalla ”en hösäck på ett par Asics”, är mer representativ för de flesta löpare.

Tycker ni att det ser om som om jag håller armarna konstigt när jag springer så stämmer det. Jag har en ganska udda armföring, den är mer i sidled än framåt. Friidrottstränare gråter säkert när de ser mig men jag har alltid sprungit så, även när jag hade lite fart i benen. Bilden är från sista sträckan i Vindelälvsloppet 1992. Det är ett av de få lopp jag är nöjd med. Det är inte min snabbaste tid på “maran” men jag solosprang den på 2.35.

Även om jag i grund och botten är samma person som innan jag blev sjuk så har min sjukdom ändrat mig. Den har lyft fram vissa sidor av mig och tonat ner andra. Depressionen, ångesten och oron har gjort en i grund och botten offensiv och utåtriktad person defensiv och rädd. En rädsla som jag förmodligen alltid burit på är rädslan att bli lämnad. Att min fru ska träffa någon annan eller helt enkelt bara få nog och säga ”nu räcker det, nu orkar jag inte mer”. Jag kan ibland känna att hon borde lämna mig, att hon borde träffa nån annan. Hon är värd någonting bättre än att släpa runt på det här vraket till människa. Jag vet att det är dömande tankar och att det är depressionen som talar men tankarna finns där. Jag har pratat med min fru om dem och hon verkar vilja släpa runt på det här vraket ett tag till. Det är jag oändligt tacksam för.