När barnen slåss
De senaste dagarna har jag varit väldigt trött och håglös. I går sov jag tre timmar under eftermiddagen men somnade ändå vid 20.30 och sov sen tio timmar. Idag så har jag sovit två timmar under dagen men känner mig ändå väldigt trött. Det känns lite som att jag har en mental rekyl på nåt men jag kan inte riktigt komma på vilken smäll som orsakat rekylen.
Nåt som inte hjälpt lyfta min stämning var att jag glömde ställa fram soptunnorna (vår och grannens) för tömning i morse. Jag kom på det vid 10-tiden och ställde ut dem då men tunnorna har inte blivit tömda så det var uppenbarligen för sent. En missad sophämtning är inte hela världen men jag har ändå ägnat en icke oansenlig mängd tid och energi åt att gräma och klandra mig över det inträffade.
När jag hämtade 9-åringen på fritids i eftermiddags så berättade en i personalen att sonen varit i bråk idag. Han och en annan kille hade lekt och sen hade leken övergått i slagsmål, fritidspersonalen hade ingripit, ingen hade kommit till skada och saken var nu utredd. I bilen hem så frågade jag mer om det som hänt och fick höra sonens version, enligt honom så
var det (föga förvånande) inte han som börjat. Det intresserar mig inte så mycket vem som började slåss (om det inte är så att det ständigt och jämt är samma barn, mitt eller nån annans), jag är mer intresserad av hur slagsmålet avlöpt….
Visst är det viktigt att barnen (tillsammans med fritidspersonalen) pratar igenom vad som hänt och att man reder ut det men jag (och jag vet inte om det är en pappa-grej eller bara nåt hos mig personligen) vill veta vem som vann respektive förlorade slagsmålet. Jag ser definitivt hellre att mina pojkar vinner än förlorar slagsmål och det handlar om mer än bara en machogrej. Våld löser sällan problem men att åka på däng varje gång man är i slagsmål är inte särskilt bra för självkänslan. Sönerna slåss sällan, och när det sker så är det oftast med varandra, men barn i den åldern kommer att råka i luven på varandra och när det sker vill jag inte att pojkarna ska känna sig som förlorare efteråt. De behöver nödvändigtvis inte vara vinnare, huvudsaken är att de inte upplever sig som förlorare för det tror jag lätt föder rädsla och undergivenhet.
