Igår kväll när jag skulle somna så slog nojan till. Jag funderade på mitt senaste blogginlägg. Det var väldigt kort så det borde inte vara mycket att fundera på. Jag började dock tänka på Försäkringskassan och hur de skulle kunna tolka inlägget.
Får man fälla träd när man är deprimerad? Kan man ens göra det? Får man blogga, och tycka att det är roligt? Träna?
Jag vet inte. Jag känner oro och skuld kring de här frågorna. Tänk om FK inte tycker jag är sjuk trots att jag faktiskt kämpar rejält med tillvaron? Är jag sjuk? Är det överhuvudtaget nåt fel med mig som en spark i ändan, en klippning och
ett rejält dagsverke inte fixar? De här tankarna förföljer mig hela tiden. De gör ju ingen nytta men de försvinner inte.
Det kan ju tyckas konstigt att fortsätta blogga om jag nu är så orolig för att FK ska missförstå. Det kan man tycka. Samtidigt känner jag, när jag är lite mer sansad, att bloggandet är bra för mig. Jag mår bra av det och det hjälper mig att förstå mig själv. För att kunna skriva på bloggen om hur jag mår, känner och kanske även varför, så måste jag begripa det själv. Det gör bloggandet till något terapeutiskt för mig. Det ökar min självinsikt. Utan självinsikt ingen förändring.
Försäkringskassan borde ju tycka att det är bra. Att jag en bra dag sågar upp ett vindfälle, kanske fäller några träd, tränar eller bloggar innebär väl inte att jag inte mår psykiskt dåligt. Jag vet att det inte innebär det men kan FK och resten av världen förstå det?
Det blev inget motorsågande idag. Dålig nattsömn och dåligt väder. Det regnar rätt mycket och då immar bara mina glasögon igen. Jag är livsfarlig med en motorsåg i vanliga fall och kan jag dessutom inte se nåt….
Jag läste först artikeln om dig, sedan inlägget i Bloggstafetten på hallandsposten.se, och nu har jag skummat hela denna blogg.
Du har en frisk syn på sjukdom och det är givande att ta del av den kreativitet som du mobiliserar för att komma tillbaka till ett liv utan handikappande ångest. Din blogg är ett modigt och välbehövligt vittnesmål. Jag önskar dig all lycka.
Tack!
/Johan
Tankarna om FK är du inte verkligen inte ensam om! Eller vad omvärlden så som arbetsgivare o handledare tycker. Men det borde betyda att vi som tänker så har en hög moral o därmed inte är de som riskerar att utnyttja systemet i första hand. Det räcker m en förkylning – är jag verkligen tillräckligt sjuk för att vara hemma?
Fortsätt glädja dig åt de bra stunderna och sparka iväg det dåliga samvetet!
Jag vet inte varför men det känns bättre att fler tänker som jag. Egentligen borde det ju kännas tvärtom. Trist att vi är flera som går runt med dåligt samvete i onödan. Jag försöker släppa tankarna men de är väldigt svåra att bli av med.
/Johan
Hej Johan! Ber att få instämma med föregående två talare. Det är modigt och starkt av dej att gå ut offentligt med din sjukdom. De flesta, särskilt maskulinerna, tiger sig säkert igenom en liknande situation. Jag får ju givetvis upp ett Peps Perssoncitat som passar perfekt på dessa inlägg:” Samhörighet, det är när du vet, att andra går i samma tankar. Syster och bror är mycket närmre än du tror.
Känner du hur hjärtat bankar?” ur “Identitet” av Peps. Han kan allt få till det. Ha de´bra och hälsningar från minstingen och hans morföräldrar.