Äldsta sonen har blivit tillräckligt gammal för att börja övningsköra så igår var han, jag och hustrun på en handledarkurs så att vi ska 
kunna köra privat med honom. Kursen klargjorde nåt som jag befarat länge, jag har inte koll på teoribiten av bilkörandet längre. Vi fick testa några frågor från körkortets teoriprov och det blev uppenbart att jag har stora kunskapsluckor. Det är ju rätt länge sen jag tog körkort, 1986 tog jag för lätt MC och 1988 för bil så det är kanske inte så konstigt att jag inte har stenkoll på teorin, det praktiska körandet klarar jag av bättre (tycker i varje fall jag…). En del har ju ändrats där också, på min tid fick man lära sig att panikbromsa utan att låsa hjulen eftersom låsningsfria bromsar inte var standard då. När de pratade bromsning igår var det inte ett ord om ”pumpande bromsning”.
När jag var i 10-årsåldern så fick jag en bok som hette ”Rött bisonland”. Det var den åttonde boken i 
en serie om nio böcker som handlade om en fiktiv svensk pojke (Lars Bure a.k.a. Amisko) som under tidigt 1700-tal växte upp bland indianer i det område där Nya Sverige en gång låg. Jag vet inte varför jag fick just den åttonde boken i serien och inte den första men jag tyckte i varje fall att den var bra och lånade de resterande böckerna på biblioteket i Vagnhärad. Av nån anledning så fick jag häromdagen för mig att jag skulle komma igång med min läsning igen (har svårt att fokusera när jag läser) genom att läsa Amiskoböckerna igen. Jag har lånat hem nästan alla och är i full gång med läsningen. De är väldigt lättlästa så kan jag bara fokusera (hittills går det bra) så tar jag mig igenom dem på ganska kort tid.
I tisdagens blogginlägg skrev jag att jag hörde men inte såg lärkan. Nu har jag sett den också. Det är skitsvårt att fota en flygande lärka på lite håll så fotot här var det bästa jag kunde åstadkomma. Jag har också sett årets första fjäril. Den fladdrade omkring i trädgården men satte sig till slut på en vägg så att jag kunde fota den, se nedan. Efter fjärilen kommer några blandade foton. Tackan med lammen hör till en av grannarna. Just nu har jag blandade känslor för får, lamningstider är härliga tider men det är också skitjobbiga tider så jag vet inte om jag saknar att ha får eller inte. Bilden på Sigge och Betty gör mig dock otvetydigt glad, det är så kul att Betty slappnar av med Sigge och faktiskt själv tar initiativ till lek. Hennes pose är en tydlig lekinbjudan. En del av bilderna nedan blir större om ni klickar på dem.
