Jag har svårt att ha bra dagar. Jag får oftast dåligt samvete då. Idag har jag haft en bra dag. Allt har inte gått jättelätt och jag har haft ångest men det har ändå varit en bra dag.
Jag var hemma med minsta pojken på förmiddagen eftersom han är väldigt hostig och inte kunde vara på dagis. Jag brukar tycka det är jobbigt att vara ensam med barnen. Jag orkar inte uppbåda all den energi och fokus de vill ha. Jag har också väldigt svårt för när det blir stojigt, det bara skär i mig och jag får panik och reagerar ofta med att snäsa eller att bli arg. Det leder till skuldkänslor hos mig. Tankarna kommer direkt – ” vad är man för förälder om man inte orkar engagera sig i sina barn och bara är arg hela tiden”.
Idag gick det bättre än väntat. Jag hittade nån slags balans när det gällde mitt engagemang. Det kändes ok att säga att nu får du titta på TV en stund. Det blev inte heller TV för hela slanten, det kan annars vara en lockande utväg när det känns som om jag inte orkar. Det är ju dock mycket lättare att klara av situationen när det bara är ett barn och han dessutom är lite hängig. Oavsett så kändes det bra att det kändes bra hela tiden.
Det som är ”lustigt” är att när jag kom till Clavis efter lunch och folk frågade hur det var så vågade jag inte vara positiv och säga att det känns bra. Nä, jag var tvungen att mörka och säga att det var sådär och ”man kan inte vara på topp alla dagar”. Varför är det så farligt att säga att jag mår prima och saker och ting flyter på bra idag? Av nån anledning är det lättare att säga att jag mår dåligt. Jag inbillar mig kanske att folk förväntar sig att jag ska må dåligt. Jag är också rädd att bli ifrågasatt som sjuk, d.v.s. att nån ska säga att ”du som är så glad och gör en massa saker, inte kan du vara sjuk”. Sen finns alltid rädslan för Försäkringskassan i bakhuvet – tänk om de ser att jag är glad idag!
Jag är paranoid när det gäller Försäkringskassan. Jag tror att de är en kombination av STASI och NSA, att de har spioner överallt och läser allt jag mejlar och skriver om. Jag är livrädd att de ska säga att jag inte är sjuk trots att jag känner mig sjuk (och min läkare skriver intyg om det). De tankarna blir en belastning eftersom det minskar viljan att prova nåt nytt, att gå framåt. ”Sitter jag bara still i båten” så händer inget negativt, inget positivt händer heller men det är inte lika läskigt (fast det borde vara det).
Jag fick en ångestattack när jag var på Clavis. Jag vet inte vad som utlöste den men andningsövningar i kombination med att jag sysselsatte mig med att plocka disk fick den att klinga av (jag tror det var det som gjorde det i varje fall). Det känns också bra, inte att ha fått ångest men att ha fått bukt med den.
På kvällen var jag och sydde. Just i kväll sydde jag inget utan klippte bara ut tygbitar utifrån byxmönstret jag ska sy efter. Återigen kändes det bra. Jag tittade på mönstret i går och läste igenom instruktionerna och fattade inget. Allt var bara rörigt och jag begrep inte vad som skulle göras eller i vilken ordning. Paniken kom smygandes. Ikväll fick vi i ordning på vad som ska göras och i vilken ordning. Jag har märkt att jag har problem med att läsa instruktioner och göra nya saker. Är de det minsta komplicerade blir jag stressad, får panik och allt låser sig.
Att klippa tyg är både skrämmande och fascinerande. Det är skrämmande eftersom det är oåterkalleligt. Har jag väl klippt så är tyget trasigt sen men det är också fascinerande att se hur början till ett par byxor tar form. Att få känslan att det här kan nog bli bärbart till slut. Summeringen av kvällen blev väl nån slags positiv osäkerhet. 
Savile Row känns fortfarande väldigt avlägset men det är så roligt att sy och vara kreativ att jag ändå inte kan låta bli att börja drömma ”kanske, ändå, skulle man inte skola om sig till skräddare?”.
(Bild – www.ctda.com)
