Oxyana
Lycka är ett svårdefinierat tillstånd men det kan till exempel vara att tillsammans med sin 12-åring ta in 
hästarna en kall och klar vårkväll. Sonen och jag gjorde det i går och det var en fantastisk upplevelse i all sin enkelhet. Gårdagskvällen var verkligen fantastisk, första riktiga vårkvällen. Utöver att ta in hästarna med sonen satt jag också och rökte pipa medan jag lyssnade på fåglarna kvitter. Det var inte den fullskaliga konsert som de 
bjuder på längre fram i vår men koltrastarna sjöng i varje fall för fullt.
Fågeln för (går)dagen var annars sädesärlan – såg årets första när jag var ute och sprang på
eftermiddagen. Jag hade ingen kamera med mig så ni får nöja er med en suddig arkivbild.
Jag sprang utan att ha tagit Oxycontin för revbenen i går, det gjorde ont men gick ändå bra. Jag har 
inte tagit smärtstillande för revbenen sen i fredags och vid sidan om gårdagens träning har det gått bra (med undantag för nån enstaka nysning – de är inte att leka med). Smärtan kändes under passet men mest efteråt. Jag vill dock inte ta fler morfintabletter nu utan tänker spara resten till nästa gång jag bryter nåt. Det verkar ju ha blivit en slags tradition för mig att bryta ett revben när vintern övergår i vår.
Apropå Oxycontin så såg jag en dokumentär om opiodkrisen i USA idag. De små blå pillren som hjälpt mig att träna på trots revbensskadan har verkligen ställt till med en massa elände därborta. Fast egentligen är det väl den liberala förskrivningen och det amerikanska sjukvårdssystemet som är det grundläggande problemet. Dokumentären heter ”Oxyana” och handlar om den lilla gruvstaden Oceana i West Virginia och hur opiodkrisen slagit där. Filmen har några år på nacken men av vad jag förstått så har opiodproblemen i USA inte minskat de senaste åren, snarast accelererat ännu mer.
Trots att gårdagen avslutades bra med att jag tog in hästarna tillsammans med sonen och en 
avslappnande kvällspipa så var det en dålig dag med mycket ångest som tog sig fysiska uttryck. Ångestattackerna just nu inleds nästan alltid med illamående, sen tillkommer smärta i ögonen (nån har sagt att det är för att blodtrycket stiger) och till sist blir jag också kissnödig. Det slår nästan aldrig fel men numera har jag i varje fall lärt mig tolka symptomen och då blir de mindre skrämmande. Efter mitt fall i löpspåret för nån vecka sen har ångestattackerna blivit fler och mycket mer intensiva. Jag hoppas att det vänder när revbenen (och mina övriga skavanker) ger med sig och jag kan springa utan att bördas av krämpor.
