Panikkänslor

När jag scrollade igenom nyheterna på SVT:s hemsida vid läggdags igår så fick jag panikkänslor. Sveriges reaktion på flyktingkrisen skrämmer mig. Brinnande asylboenden, etablerade partier som pratar om att stänga gränserna och att ”Sverige är fullt”. SD som sprider lögner på hemmaplan men nu även direkt till flyktingar i Grekland. Jag känner mig så främmande i det Sverige som träder fram.

Jag vet att jag, trots min sjukdom, lever i skyddad bubbla och har lite kontakt med flyktingar men i mitt tidigare liv så har jag haft kontakt med både legala och illegala flyktingar. Jag är fullkomligt bergsäker på att Sverige, relativt sett, (jämfört med Turkiet, Libanon; Jordanien m.fl.) har gott om resurser att ta emot flyktingar. Vi måste då ta vårt ansvar och hjälpa människor i nöd. När nu även andra partier än SD börjar prata om att stänga gränserna och överge asylrätten så blir jag både förtvivlad och frustrerad. Vad är alternativet för de människor som sökt sig hit? Vandra vidare till nästa stängda gräns?

Det är kombinationen av förtvivlan och frustration (och lite skuldkänslor för att jag har det så bra som jag har det) som skapar paniken. Sverige är på väg åt fel håll och jag orkar inte engagera mig i kampen mot det nya hårda Sverige. Av de tre känslorna så tror jag frustrationen är värst, det känns som att jag vill röra mig men jag kan inte, musklerna svarar inte. Den känslan ger mig panik.

Jag blir också förtvivlad, och förbannad, när jag läser om flyktingar som vägrar kliva av bussar eftersom de inte vill bo ute på vischan utan vill till storstäderna. Det viktiga måste väl vara att få ett boende och lite stabilitet i tillvaron? Jag kan tycka att de borde förstå att alla inte kan placeras i Stockholm, Malmö eller Göteborg, även om det finns mest trygghet i form av landsmän där. Flyktingkrisen kan inte lösas av de tre storstadsområdena, hela Sverige måste bidra.

Panik är en känsla som jag tyvärr är välbekant med. Jag får den oftast av mer vardagsnära saker än den svenska flyktingpolitiken. I morse fick jag t.ex. panik när hustrun och jag stod och pratade med byggarna. Förutom att fixa köket så ska de sätta in en ny källardörr och det behöver därför grävas lite utanför källaren. När hustrun och jag pratat om det tidigare så har vi sagt att vi ska ta hit en grävare. I morse så dök idén upp att man faktiskt kan gräva för hand, grävningen som krävs är inte mer omfattande än så. Jag fick då frågan om jag kunde gräva. Min första reaktion var panik – ”Va, ska jag , nu?” Jag klarar inte av när det dyker upp helt oförutsedda saker. Efter att ha pratat med byggarna lite så kom vi fram till att jag inte behövde gräva just idag. Nu siktar jag på att gräva på fredag, både det som behövs inne i källaren och det som krävs utanför.

Även om den första panikreaktionen i morse gick över ganska snabbt (efter några minuter) så satt en oros- och obehagskänsla kvar i bröstet hela förmiddagen. Och det bara för en skitsak som lite grävning.

I mitten på oktober så dök det upp en snygg Akubrahatt på Myrorna. Jag blev intensivt förälskad i den men den var för liten och inledningsvis så trodde jag inte att det skulle hjälpa att plocka bort svettbandet. Jag har dock provat hatten varenda gång jag varit in på Myrorna sen dess. Den har inte blivit större men med tidens så blev jag mer och mer övertygad om att den skulle vara lagom stor om jag tog bort svettbandet.

Priset på hatten var dock fortfarande högt men en dag förra veckan så erbjöd en av dem som jobbar på Myrorna mig att köpa hatten till ett rabatterat pris. Hon hade sett hur jag gång på gång provade hatten. Även med det lägre priset så kände jag att hatten var lite väl dyr så jag tackade nej till erbjudandet. Hon på Myrorna sa att erbjudandet fanns kvar om jag skulle ångra mig.

Under helgen så har tänkte jag en hel massa på hatten och kom till slut fram till att jag ville köpa den. Då slog mina generella skam och skuldkänslor till, det kändes fel att pruta till sig en vara på Myrorna. Pengarna går ju trots allt till välgörenhet. Jag har därför köpt hatten till ordinarie pris.

Spänningen var olidlig när jag sprättat bort svettbandet och skulle prova hatten. Den passade!! Nu blir det lite aussie över mig, mate.

Följ och gilla: