Piptankar
Igår och idag har jag varit fruktansvärt trött, orken har mest räckt till att ligga på soffan. Jag hade ju en sån period (veckovis) i våras och då tänkte jag att det var covid-19 så vad det är den här 
gången vet jag inte. Jag vet ju inte ens säkert att det var covid i våras heller eftersom jag inte antikroppstestats. Jag var visserligen på vårdcentralen i måndags och försökte få dem att göra ett på mig men de sa att de inte gör dem på patientens begäran, det måste vara en läkare som beställer provtagningen. Jag ska dock träffa en 
läkare nästa fredag för att följa upp den dåliga syresättningen i blodet som noterades när jag var på akuten med mitt brutna revben i början av februari (syrgasen jag fick för att få upp värdena hjälpte inte riktigt då). Uppföljningen skulle ha gjorts i våras men dels har det inte funnits lediga läkartider och dels var jag ju krasslig större delen av våren men förhoppningsvis blir den av nästa vecka. Jag tror ju inte att den kommer visa på någonting eftersom jag kommit igång att springa nu, kan jag löpträna så bör ju lungorna och syresättningen av blodet fungera som de ska.
När jag suttit med pipan de senaste kvällarna så har jag mått omväxlande mycket bra och mycket 
dåligt. Känslorna åker berg-och-dalbana för mig och ena stunden är jag euforiskt glad över det liv jag lever här på gården och nästa stund känns allt med gården hopplöst och helt överväldigande. Det är mycket som behöver göras här och när jag inte riktigt orkar ta tag i saker så blir det svårt att få nåt gjort.
Oavsett hur mycket, eller hur lite, jag orkar med just nu så har det varit en fantastisk resa att ta sig till den här platsen i livet. När jag tänker tillbaka på den Johan som började läsa till agronom på 
Ultuna 1992 (enda erfarenheten av jordbruk var från en liten och omodern gård på Irland) till den betydligt agrare Johan som jag är nu så har det onekligen hänt saker. Jag är ingen ”bonne” men jag är definitivt inte den stadsbo jag var när jag flyttade till Uppsala för att plugga.
