Pirana och munkorgen
Dagens stora händelse var en brunch på hotell Strandbaden i Falkenberg, hela familjen och svärmor var
där och åt. Tandvärken dämpade glädjen i att äta men det var trevligt att 
göra nåt med familjen och så var det ju en chans att klä upp mig lite. Den relativt kylslagna temperaturen, 15-16 grader, gjorde att jag tog tillfället i akt och använde mina supersnygga cowboyboots från Loblan. Eftersom jag tycker att boots kräver en lite större hatt så fick det bli min gröna, f.d. australiensiska arméhatt, som satt på huvudet.
Innan brunchen så tog jag en promenad, slog lite på säcken och så gick jag en sväng med Pirana.
Vi sprang/travade en del trots att stötarna kändes i tanden, löpningen var å andra sidan bra träning för mig så det gick på ett ut. När det gäller Pirana och munkorgen så går det bättre sen min hustru började fläta fast munkorgen med hjälp av manen och pannluggen. Det innebär dock ingen hundraprocentig garanti för att munkorgen sitter kvar, i eftermiddags så lyckades hon trassla av sig den.
När jag plockade ut bilden på mig och Pirana ur telefonen så hittade jag en pipbild på mig från i fredags (nästan samma kläder som idag). Efter att ha lekt lite med färger och ljus så tycker jag den blev riktigt bra. Jag vet inte riktigt vad det är som ligger bakom alla mina positiva känslor kring piprökning. Vad jag kan minnas så har jag inte haft nån nära släkting eller familjebekant som rökt pipa. Jag vet att jag förstörde en ingift morbrors pipa genom att försöka blåsa såpbubblor med den men då var jag riktigt liten och han slutade rätt snart med piprökning efter det. Mitt nästa handfasta pipminne är från den irländska gård där jag var dräng sommaren 1989 och hösten 1993. Gårdens ägare rökte pipa och han gjorde stort intryck på mig, trots att vi hade väldigt lite gemensamt.
Efter att jag lagt ut texten ovan så gick jag ut och tittade till Pirana och på vägen tillbaka så fotade jag humlan nedan. Man ska alltid ha kameran med sig!
