Prokrastinering
I torsdags hade jag tänkt att springa veckans långpass men när jag vaknade på morgonen så kände jag att springorken helt saknades. Jag sköt därför upp passet till igår, lördag, men tyvärr vaknade jag med samma känsla i kroppen då. Oerhört orkeslös, dessutom var jag trött 
eftersom jag sovit dåligt. Igår bet jag dock ihop och stack ut och sprang mina 21 kilometrar, mest för att väderprognosen för lördagen var något bättre än för idag. I regn och blåst lyckades jag genomföra träningen och trots att det gick både tungt och långsamt så var det ändå på nåt sätt rätt skönt (fotot är från arkivet, inget väder för löpning i bomullskläder igår).
Just nu är jag inne i en period där jag har väldigt nära till gråten, varje kväll när jag sitter med pipan så 
kommer tårarna när spänningarna från dagen så sakteliga släpper. Jag gråter även vid andra tillfällen, häromdagen började tårarna rinna när jag och 12-åringen var ute och tände i pannan. Jag håller på att lära honom sköta vedpannan och när han, med stort engagemang och allvar, tände den så blev jag alldeles rörd och tårarna började rinna. Sonen var helt inne i panntändningen så han märkte inget och efter en kort stund så hade jag fått ordning på känslorna.
Sonen med pannan står allt stadigare på jorden så han och jag var in till
Halmstad och köpte större skor åt honom. Han behövde nya träningsskor för både inom- och utomhusbruk och köpa skor är inte hans favoritsysselsättning men det hela avlöpte oväntat smidigt. Jag tog besöket i Halmstad som ett tillfälle att klä upp mig lite. Trots blåsten blev det hatt, tyckte den 
matchade utstyrseln så bra och så har jag den inte särskilt ofta. Hatten, en Wegener, köpte jag ny när en av herrekiperingarna i stan hade utförsäljning på grund av att butiken skulle upphöra. Hatten hade ett annat, väldigt fult, hattband när jag införskaffade den men jag har bytt det mot ett snyggare som jag gjort själv. Trivia i sammanhanget är att jag matchade strumporna med hatten…
Häromdagen bloggade jag om att Betty och jag fortfarande ser ekorrar med jämna mellanrum. Det har dock rört sig om ”Kurrar” i träd, det var länge sen vi såg nån på huset men när vi skulle ta eftermiddagspromenaden så satt det en ekorre på husgaveln.
