Raksträckor

I morse bestämde jag mig för att ställa in både praktik och terapi idag. Jag kände att jag behövde en spontan dag hemma, en dag där jag i förväg inte tänkt ut vad jag skulle göra. Dagens fasta program bestod i att skjutsa sjuåringen till fritids, lämna bilen på verkstaden och sen springa hem. Vad jag skulle göra resten av dagen visste jag inte riktigt.

Min fru tyckte väl inte att det var veckans klokaste beslut. Vanligtvis lyssnar jag på henne (för hon säger kloka saker) men inte idag. Det var som om hela jag skrek efter spontan ensamhet. Jag brukar inte ställa in praktik eller terapi med kort varsel. I synnerhet terapin har jag varit noga med att gå till, oavsett hur jag mått eller känt. Jag tyckte därför att jag med gott samvete kunde lyssna till min ”inre röst”.

Jag lämnade sonen på Fritids och bilen på verkstaden (fast det var inte så här många ”Bubblor” där i morse) och sprang sen hemåt. Löpturen blev jättebra, jag improviserade en runda som blev lite längre än jag brukar springa (lite stum i benen på slutet). Jag har ett väldigt kort löpsteg nu för tiden. Det är inte så snabbt men det tar mig dit jag vill.

Jag tycker det är fascinerande att när jag kommer till en lååång raksträcka som aldrig verkar ta slut (det finns rätt många såna i Rävinge) så tassar jag bara på i mina Asics, låter tankarna fara som de vill i huvudet och plötsligt har jag sprungit hela raksträckan och njutit av varenda meter.

När jag sprungit så körde jag skuggboxning och styrketräning som vanligt. Jag brukar dra på musiken rätt högt när jag tränar här hemma. I dag lyssnade jag, förutom på ”veckans spellista”, också på Billy Joe Shaver. Ett tag blev det ingen träning utan jag dansade/studsade runt i hela huset till ”Georgia on a fast train”.

Förutom att träna och njuta av endorfiner efteråt gjorde jag inte mycket under dagen. Jag såg på ”Lost in translation” (jättebra, nästan smärtsamt ömsint), läste och sov. Mycket mer blev inte gjort. Mer behövde inte heller göras.