Riff-Raff
I går började jag se Ken Loachs film ”Riff-Raff” med hustrun och barnen. Den handlar om byggjobbare i London under Thatcher-åren, kanske inte en film för en tio- och en tolvåring men det som krokigt ska bli…
Jag har skrivit om ”Riff-Raff”, och dess betydelse för mig, tidigare här på bloggen men jag tar 
det ett varv till. När jag såg den första gången sommaren 1992 fick den 
mig att vilja klä mig som huvudpersonen, Stevie, men vara som hans fackligt och politiskt engagerade kompis Larry. Ett par år lyckades jag nog nästan med båda sakerna – skinnjacka och Dr Martens samt engagerad i Syndikalisterna och Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Nästa film jag tänker se med killarna är ”I faderns namn” som handlar om hur ett tiotal personer blir 
oskyldigt dömda för IRAs sprängningar av två pubar i Guildford 1974. De som dömdes hann avtjäna upp till 15 år i fängelse innan domarna upphävdes och de frigavs. Huvudpersonen i filmen är Gerry Conlon som spelas av Daniel Day-Lewis, en skådespelare som familjen nyss såg när vi i helgen tittade på ”Min vänstra fot” – filmen om den irländske konstnären och författaren Christy Brown.
Gerry Conlon kom från Belfast och det för mig osökt över på nästa ämne för dagen, Joe Rogan. Jag hade inte hört talats om Joe Rogan, eller hans podcast ”The Joe Rogan experience”, förrän han dök 
upp i mitt Facebookflöde i går. Han är en komiker och TV-kommentator och hans podcast har tydligen många miljontals följare. I ett avsnitt så kommenterade han den dialekt man talar i Belfast och det fick en irländsk komiker vid namn Aaron McCann att lägga upp ett svar på YouTube. Jag förstår bara hälften av vad som sägs i svaret men den halvan är i varje fall väldigt underhållande.
