Idag avslutades OS i Tokyo och för mig är det inte de svenska framgångarna som jag kommer att 
minnas bäst utan det silver som skotskan Laura Muir knep på damernas 1500 meter. Hon har sprungit för medalj på globala mästerskap sen 2013 men aldrig lyckats placera sig bland de tre främsta men i Tokyo lyckades hon äntligen. Glädjen och lättnaden som hon visade efter målgången i fredagens lopp var härlig att se. Amerikanskorna Courtney Frerichs (silver på
3000 m hinder) och Molly Seidels (brons maraton) prestationer var också fantastiska i all sin oväntadhet.
Inspirerad av de tre medaljörerna gav jag mig på att springa snabbdistans i går. Jag har inte gjort det sen början på sommaren eftersom jag inte riktigt haft ork i värmen. Min snabbdistans består av att springa ungefär fem kilometer så fort jag orkar och jag har två olika rundor att välja mellan. Ena
rundan är betydligt tyngre än den andra eftersom jag då springer över Rydsåsen vilket innebär att jag måste ta mig upp för ganska många branta höjdmeter. Igår sprang jag den rundan, mest för att kunna skylla på åsen om tiden blev kass men jag överraskade mig själv och slog nytt banrekord – jag sprang faktiskt den tunga rundan snabbare än jag någonsin sprungit den lättare 5-kilometaren. Tittar man på tiden i absoluta termer så är den inte särskilt imponerande men det spelar ingen roll eftersom det som räknas är att jag lyckades ta ut mig ordentligt och fortsätta att pressa mig fast jag var väldigt trött på slutet. Ibland finns orken där att ligga på fast man är trött medan man andra dagar viker ner sig och sänker tempot så att den skarpa smärtan i tröttheten försvinner. Känslan i att ligga på och försöka springa fort har inte ändrats sen jag sprang på riktigt, jag är två minuter långsammare per kilometer nu än då men jag blir ändå trött på samma härliga sätt.
Nåt som inte gjort mig trött är att gå med röjsåg i kanten på vår finaste hage. Det har behövt göras hela sommaren men jag har skjutit på det och så plötsligt en dag var det gjort av nån annan! De som 
arrenderar hagen av oss hade skickat dit en dräng som gjort ”mitt” jobb. Jag hade inte räknat med att de skulle göra det eftersom jag bedömde att röjningen ingick i den väghållning som vi har ansvar för men jag är väldigt tacksam att de fixade det.
