Det var ett tag sen utsättningsbesvären/abstinensen från sömntabletterna som jag inte längre tar höll mig 
vaken större delen av en natt. Jag känner fortfarande av symptomen (ryckningar i benen och illamående) varje natt men jag har hittat en rutin så att jag oftast lyckas somna om efter en stund. När jag la mig i måndags kväll så var jag dock stressad och nervös och då brukar problemen bli värre vilket mycket riktigt var fallet och det slutade med att jag gick upp och åt glass för att lugna mig och stilla besvären. Det hjälpte men jag lyckades ändå inte somna förrän vid 03-tiden och eftersom jag var tvungen att gå upp klockan sex så blev det på tok för lite sömn.
Orsaken till att jag skulle upp så tidigt (och också orsaken till att jag var stressad och nervös när jag la mig) var att jag skulle skjutsa äldsta sonen och en av hans klasskompisar till tåget. De skulle 
ner till Helsingborg och delta i regionfinalen av nåt som heter IL competition (IL står för International Language). Det är en tävling där skolor tävlar mot varandra i olika språk och sonen skulle representera Getingeskolan i svenska (omfattande både grammatik och
litteraturhistoria). Tävlandet gick bra för när sonen kom hem så hade han en stor pokal med sig – de hade vunnit regionfinalen och gått vidare till riksfinalen den sista mars!
Med bara tre timmars sömn i kroppen igår så var jag tämligen seg i går så även om jag sov lite efter lunch så ställde jag in träningen. Fram på eftermiddagen kände jag mig i varje fall tillräckligt pigg för att jobba lite i trädgården. Jag tog motorsågen och kapade upp ett par småträd som fallit 
på baksidan under vinterns stormar. Jag skulle ha gjort det för länge sen men inte fått tummen ur men nu är det äntligen gjort.
Det var inte så mycket att såga men jag satte ändå på mig sågarbyxorna och skyddsstövlarna. 
Sen renoveringen förra året så hänger sågarkläderna i sadelkammaren och byxorna var rätt kalla att dra på sig. Kallförvaringen måste ha fått tyget att expandera lite för de satt inte alls så tajt som de brukar…… Eller så är det träningen som gjort att jag minskat lite i omfång, förmodligen det senare och det var en trevlig överraskning.
De senaste dagarna har varit gråkalla och så var det även i förmiddags men strax innan lunch 
sprack det upp och vårsolen välsignade oss med ljus och värme. Det knockade tydligen båda hästarna för när det var hödags låg både Hia och Tora ner och njöt i solen. Jag tror att Tora var tröttast för innan hon upptäckte mig låg hon och blundade med mulen i marken.
Solskenet höll i sig under eftermiddagen då jag sprang ett ljuvligt plågsamt pass på 17,5 kilometer. Jag känner fortfarande av att jag sov för lite förra natten och var därför seg från första metern men 
jag kämpade på. Vid sju kilometer tänkte jag att jag tar den korta vägen hem (då blir rundan 10,5 km) men när jag kom till platsen där rundorna grenar sig kände jag att jag orkar, nog….., så jag sprang på. Det gick väldigt tungt men det var samtidigt också väldigt skönt. Nu efteråt när jag stretchat och bara kan njuta av endorfinpåslaget så är jag glad att jag plågade mig hela vägen.
