Rörigt på “Slätten”

Nu har det gått några dagar sen lördagens revbenssmäll och smärtan i sidan har som förväntat blivit värre (lär öka i en 3-4 dagar till). Igår höll jag den i schack med oxikodontabletter (morfin) jag hade kvar sen jag bröt ett revben för tre år sen. Tabletterna jag har räcker bara några dagar till så idag kontaktade jag vårdcentralen i Getinge för att få träffa en läkare som kunde skriva ut fler tabletter så att jag kan fortsätta att hålla smärtan på en acceptabel nivå.

Getinge vårdcentral är lite speciell så till vida att de gjort sig kända för sitt dåliga patientbemötande (nåt jag personligen märkt av och också bloggat om) så jag var spänd inför läkartiden, rädd att få nån som inte lyssnade på mig. Det fick jag. Det blev en äldre herre (78 bast, googlade honom efteråt) som inledde vårt samtal med att berätta för mig att revbensskador läker på tre veckor! Det stämmer inte alls med de revbensskador jag haft, och inte heller med vad som står på 1177, men han viftade bara bort mina invändningar. Tidigt i vårt samtal stod det klart att han inte ville skriva ut oxikodon (p.g.a. risken för beroende), han föreslog istället sömnmedlet Propavan så att jag skulle kunna sova trots smärtan. Jag provade Propavan redan 2007 och jag fick kraftiga myrkrypningar i benen av det och dessutom tänker jag inte börja ta sömntabletter igen, inte ens ”snälla” såna som Propavan. Efter lite tjafsande fram och tillbaka så skrev han ut 14 tabletter oxikondon att ta till natten. De räcker inte långt, jag brukar ha ont minst sex veckor efter en revbensskada, min plan är dock att försöka somna utan morfinpreparat och spara dem till min träning istället – där gör de större nytta. Jag måste kunna träna annars blir jag riktigt risig psykiskt Blir jag tillräckligt trött så somnar jag alltid… Krisar det får jag väl ta en oxikodontablett, jag fick den snabbverkande varianten.

Läkaren sa också att han inte trodde det var en revbensfraktur utan en skada i mjukdelarna mellan revbenen. Han grundade det i att jag var öm på ett stort område av min högra sida. För att lindra en sån skada skrev han ut ett preparat som heter Etoricoxib, tydligen lite som Voltaren men mycket effektivare. Jag ska äta det i en vecka och förhoppningsvis hjälper det.

När jag lämnade vårdcentralen kunde jag inte annat än känna att den här läkaren hade bestämt sig för hur jag skulle behandlas redan innan han träffat mig. Han läste anteckningarna sköterskan gjorde när jag ringde och bokade tiden och det räckte för honom. Inget annat var av intresse. Inte det faktum att jag blir kraftigt stesspåverkad när jag går med en konstant smärta i revbenen. Stressen skapar ångest som i sin tur leder till att jag äter mer lugnande medicin, inklusive bensodiazepiner – ett preparat som jag löper mycket större risk att bli beroende av än oxikondon eftersom jag ätit det mer eller mindre kontinuerligt sen 2007. Sista året har jag ätit väldigt lite ”benso”, min psykläkare räknade nyss ut att jag ätit 100 tabletter på 15 månader, men nu lär konsumtionen öka rejält.

Just det – gubbjäveln avslutade vårt samtal med att påpeka att jag borde gå ner i vikt. Jag avskyr verkligen när människor, läkare eller andra, som inte känner mig påtalar saker som jag vet och som jag redan kämpar förtvivlat med. Det enda han uppnådde med det påpekandet var att få mig att må ännu sämre. Om jag sökt för nåt som var viktrelaterat, t.ex. blodtrycket eller hjärtbesvär, förstår jag att min vikt kommer upp till diskussion men när jag söker för nåt som på inget sätt är viktrelaterat, det var ju en olycka, så tycker jag läkaren ska ge fan i mina överviktskilon.

Efter att jag tog oxikodon igår så gav jag mig ut och fällde lite träd. Motorsåg och morfinpreparat är väl inte en kombination som läkarvetenskapen förespråkar men jag kände mig inte alls påverkad av medicinen, bara smärtfri. Efter lördagens härjningar så hade jag bara kvar ett par träd på det beting jag satt upp för helgen så jag tog ner dem. Området (kallas för ”Slätten”) där jag fällt träden ser ut som kriget nu – väldigt rörigt med kapade stockar och ris liggandes huller om buller. Innan jag kan fälla mer där så måste området städas, d.v.s. riset släpas ihop i högar och stockarna läggas i travar.

När jag går i skogen med hundarna på våra promenader så spanar jag efter ”vedförråd” inför framtida vintrar och det känns tryggt att vi se att vi har ganska mycket björk på gång, träd som snart är huggasklara.

Vi har vinterväder nu med minusgrader vilket gjort att pölar och blötområden i skog och hagar frusit på. Sigge gillar att busa på isen, ibland tar han stora skutt för att slå hål på den. Det finns dock en pöl i skogen som inte frusit, förmodligen beror det på att det strömmar ut grundvatten just där.