Skånskan
När jag lämnade ungarna på dagis och skolan i morse så såg jag att kommunen 
påskpyntat Getinge. Jag gillar att de skippat det gula och istället valt att låta pyntet dra åt det lila hållet.
I eftermiddags så var jag på ”Skånskan” och fikade med mina tidigare arbetskamrater på WSP. Jag orkade inte ta avslutning med dem på kontoret så det fick bli stan, det kändes betydligt mindre laddat.
Även om vi träffades på neutral mark så var jag nervös innan. Det tog sig bl.a. uttryck i att jag i morse ägnade mycket tid åt att fundera på vad jag skulle ha på 
mig. Jag plockade bl.a. ihop tre olika uppsättningar kläder att välja mellan. Uppsättningarna utgick ifrån de nyinköpta bootsen men varierade i hur formella de var. Det var en kostym, en udda kavaj och chinos samt en jeans/kavajkombination.
Förutom att ha bootsen som gemensam nämnare så använde jag också samma bröstnäsduk i alla utstyrslarna.
Till slut valde jag kostymen. Sista fikat med ”gänget”, klart att jag ska ha kostym då. Trots risken att bli misstagen för nån med cowboylängtan så blev det också en bredbrättad hatt. Den matchade stövlar, bälte och slips så bra.
Fikat med kollegorna gick bra. Det var roligt, och lite smärtsamt, att träffa dem igen. Vi pratade både om det som varit och det som är men det kändes som om de var lite rädda för att fråga lite närmare om mitt mående och min situation nu. Det kan jag förstå, en gruppfika är väl inte bästa platsen att börja fråga någon om hur de egentligen mår. Jag berättade inte heller så mycket. Nu efteråt kan jag känna att jag skulle varit lite mer öppenhjärtig med hur min tillvaro ser ut. Det är ju inte bara depression och elände, jag har ju många positiva saker i mitt liv också. Jag vill inte att de ska tro att sjukersättningen innebär att jag hela tiden är helt under isen. Så är det ju inte.
Arbetskamraterna
hade köpt en rejäl blomsterkvast åt mig. Jättefin! Jag fick också ett stort presentkort på Halmstad bokhandel. Jag vet några böcker som jag vill ha, bl.a. Michael Connellys senaste roman men jag funderar på om jag kanske skulle köpa en fin penna för presentkortet istället. Jag vill nog ha ett lite personligare minne av mina kollegor än böcker.
Jag fick också ett USB-minne med de dokument som jag hade sparade på jobbdatorn. Jag tror att det kan finnas ett par fina bilder på pojkarna där. I källaren på WSP står också en kartong med mina personliga grejor från kontoret men jag fixar inte riktigt att gå dit och titta igenom kartongen. En på kontoret ska ögna igenom sakerna för att se om det verkar finnas något som är lite mer personligt där. Jag tror inte att jag har nåt med affektionsvärde kvar på WSP. Har jag inte saknat det hittills så lär jag inte sakna det framöver.
Nu när jag haft avslutningsfika med kollegorna så får man väl betrakta min tid på WSP som helt avslutad. Det slumpade sig så att tiden med WSP blev nästan tio år på dagen. Den första april 2005 började jag där.
