Dagarna efter julafton är skinkmackans förlovade tid. 
För mig är åtminstone en bit knäckebröd med Bregott, en tjock skiva skinka och en generös klick med grovmalen senap bland det godaste jag kan tänka mig. Årets skinka kommer från Gudmundsgården och den är väldigt god, ska jag klaga på nåt så blir det att den är en aningens aning för salt.
Det är fascinerande vilka minnen en skinksmörgås kan väcka. Idag så kom jag att tänka på Davis 
cupfinalen 1986 när jag gjorde i ordning min macka. För den som inte minns Davis Cup 1986 så kan jag berätta att det året möttes Sverige och Australien i finalen, som för övrigt spelades på gräs i Melbourne. Matcherna visades på svensk teve men tidsskillnaden gjorde att det blev väldigt sena/tidiga tevetider och eftersom finalen gick av stapeln 26-28 december blev skinkmackor och julmust den naturliga förtäringen för mig medan jag tittade på tennisen. Jag minns särskilt matchen mellan Mikael Pernfors och Pat Cash – inledningsvis spelade Pernfors som en gud och vann de två första seten men sen tröttnade han och Cash kunde vända och vinna matchen. Resultatet var väl inte oväntat men det var ändå en stor besvikelse att Pernfors inte lyckades vinna när han började så bra.
Matchen mellan Pernfors och Cash är dock inte min största tennisbesvikelse, den står finalen i Franska öppna 1989 för
. Stefan Edberg mötte Michael Chang i finalen och förlorade till min stora besvikelse en jämn femsetare (6-1, 3-6, 4-6, 6-4, 6-2). När matchen spelades så var jag och min dåvarande flickvän ute på en lång tågluff i Europa och för att jag skulle kunna se matchen så tog vi in på ett hotell i Gibraltar där vi var just då. Hotellet var egentligen lite för dyrt för vår budget men jag ville verkligen se finalen så vi tog fram den stora plånboken. Det var dock dåligt spenderade pengar eftersom matchresultatet gjorde mig väldigt besviken, faktiskt så besviken att jag resten av den dagen mest gick omkring som ett åskmoln och var allmänt otrevlig.
Nåt som inte ledde till någon besvikelse för min del var julklappsöppningen i förrgår. Jag fick bara
kanonfina klappar i år, inte en raggsocka så långt ögat nådde. De två klappar jag blev gladast för var en morakniv och ett tändstål (tändsticksasken är bara med på fotot för att ni ska få en uppfattning om storleken på kniven, den är modell mindre – men vass!). Jag hade tänkt inviga bägge två idag eftersom jag hade en pipstund framför öppen eld inplanerad men annat kom emellan så det blev för stressigt för mig att hinna med en pipa framför brasan. Jag har dock testat eldstålet och det verkar fungera, det slår i varje fall gnistor om det.
Till sist en bild på Betty.
