Skriva i sand

Det här blogginlägget är lite speciellt eftersom det är det 2000:e sen jag började blogga i september 2013. Jag minns inte riktigt vad jag hade för långsiktiga planer med bloggandet när jag drog igång, hur länge tänkte hålla på och så. Jag tycker fortfarande att det är roligt att blogga och det känns meningsfullt så jag kör nog på i åtminstone ett par år till. Tioårsjubileet 2023 är nästa mål och efter det får vi se. Nånstans finns också en tanke om att barnen nån gång när de är vuxna och jag är borta ska vara intresserade av att läsa om mina tankar och funderingar men ska det vara på själva bloggen så måste nån fortsätta att betala avgifterna för domännamnet och webbhotellet för annars försvinner allt– att blogga är ju lite som att skriva i sand. Jag sparar en kopia på varje blogginlägg som ett Worddokument på datorn (säkerhetskopierar regelbundet) men de är ju inte lika lätta att komma åt och att läsa som en blogg på internet.

Oavsett vad som händer med bloggandet framöver så har det gett mig mycket och jag har också haft förmånen att bli lite uppmärksammad för det. Främst mina minuter i rampljuset när Stil i P1 intervjuade mig i juni 2015. Innehållet på bloggen har också förändrats under åren, mitt psykiska mående står fortfarande i centrum men det handlar betydligt mindre om herrkläder nu än det gjorde i början.

Nog om bloggen. I går höll det på att gå illa när jag rakade mig. Eller rättare sagt trimmade min ansiktsbehåring – av ren lathet har jag slutat raka mig med hyvel och trimmar bara skägget/ansiktsbehåringen med apparaten som jag klipper håret med. Jag var inte helt fokuserad när jag ansade skägget och det höll på att sluta med att skägget försvann på den vänstra sidan. Tack och lov vaknade jag till innan jag klippt bort för mycket, det blev bara ett litet jack och om nån vecka så syns det inte mer.

Igår gjorde äldsta sonen mig väldigt glad när jag hämtat honom vid gymmet. På väg hem i bilen så spelade jag en skiva med den irländska sångerskan Mary Coughlan, den har suttit i spelaren i bilen länge så sonen har hört den flera gånger. Den här gången så frågade han dock vad artisten och skivan hette och när jag svarat så såg jag i backspegeln att han fipplade på sin telefon och när jag frågade vad han gjorde så sa han att han laddade ner skivan från Spotify. Det gladde mig mycket att sonen vill lyssna på samma musik som sin gamle far.

Skivan, ”Sentimental killers”, köpte jag i början av september 1992 i Uppsala. Jag hade precis flyttat dit (efter ett par år i Linköping) för att plugga till agronom och det var ett verkligt lyft för mig. Jag hade levt under ett svart moln under större delen av 1992 efter att ett femårigt förhållande tagit slut i december 1991 och i Uppsala sken solen. Så när jag fick terminens första studiemedel firade jag att solen tittat fram (hade t.ex. precis träffat sonens mor, även om vi inte var ett par än) genom att köpa Coughlans skiva och Staffan Hellstrands ”Eld”. Trivia – Staffan Hellstrand är precis som Mary Coughlan född i maj 1956. Båda skivorna är väldigt bra men ”Sentimental killers” har stått emot tidens tand bäst.

Till sist en låt från ”Sentimental killers”.