Skröplig
Jag klarade av dagens barnkalas ganska bra. Det var en del stoj och stök men jag kände aldrig att jag behövde gå undan för att det blev för stressigt. De senaste åren har jag inte orkat vara med på pojkarnas kalas alls så det här är ett stort framsteg för mig.
Jag njuter verkligen av att se mina barn leka med sina kompisar. Pojkarna verkar vara precis som alla andras ungar. Lite av min oro att mina problem ska ha påverkat dem negativt försvinner när jag ser dem leka. Hela grejen med barnkalas – stojiga ungar, glass och kakor, fiskdamm, prata med andra föräldrar över en kopp kaffe, får mig att känna mig ”normalare”, lite mindre sjuk.
Igår kom veden som jag tänkt såga upp själv. Grannen körde hit den med en av sina större traktorer.
Hur han lyckades backa in kärra och traktor på vedbacken begriper jag inte. Det gick i varje fall. Femåringen fick åka med på en tur i traktorn när veden lastats av. Han var mäkta belåten med det.
Stockarna är precis lagom grova för att vara lätta att kapa och klyva. Det är nästan så att jag skulle kunna klyva dem för hand med yxa. Jag tror dock att det kan bli för mycket jobb för mig, det får bli en hydraulisk klyv i år också.
Jag tycker jag tar det väldigt försiktigt med träningen men kroppen håller ändå inte riktigt. Det är väl bara att inse att jag börjar bli skröplig. I höstas fick jag problem med höger knä. Det löste sig när jag började använda ett knäskydd. I måndags fick jag ont i vänsterknät. Ett par dagars vila och ett knäskydd till verkar ha löst problemet. I går fick jag en muskelbristning i vänster vad. Dags för skydd nummer tre.
Problemet i vaden är tyvärr väldigt bekant. Ända sen jag började med löpning (slutet på 80-talet) så har jag fått muskelbristningar i vaderna. Jag vet inte om jag tränat fel eller om jag har dåliga vadmuskler. Det brukar dock lösa sig med lite vila och mycket värme. Nu kör jag TNS på vaden också. Jag har inte haft problem med knäna sen jag tävlade i badminton på gymnasiet så de problemen känns lite obekanta.
Jag hoppas att jag kan plocka av nåt av skydden innan det är dags för kortbyxor. Jag känner mig lite för färgglad just nu. Traditionellt så börjar kortbyxesäsongen för mig när det är tio grader eller varmare ute. Det har vi haft i veckan. Jag är dock mer frusen nu än när jag var yngre så jag har behållit tightsen på. Jag har i varje fall skippat långkalsongerna.
